Vissa böcker är vackert och finstämt skrivna, och även om det kanske är en klyschig beskrivning, måste man ändå säga det om Roy Jacobsens De osynliga. Men, tro nu inte att detta är en klyschig bok för det är den långtifrån. Snarare är den något alldeles särskilt.
I De osynliga är en familj på ön Barrøy, beläget långt norrut på den norska kusten, centrum i berättelsen och den viktigaste familjemedlem är Ingrid som vi får följa under uppväxten. Det är början av 1900-talet och kunskaper om hushållet är nödvändiga och detsamma gäller kunskaper om naturen och hur man lever med den som en ständig följeslagare.
Det är just det sista som gör boken så speciell. Vind, väder, årstider - familjen måste ständigt förhålla sig till det. Se till att huset står kvar över vintern, finna sig i att havet inte alltid tillåter överfart. Det går inte att separerar människorna från naturen och det är på något vis både rogivande och främmande att läsa om. I ett hyreshus av tegel mitt i en stad behöver jag sällan förhålla mig till naturen på det sättet. Jag kan välja eller välja bort naturen och stänga dörren om vädrets härjningar. Därför blir det något sällsamt över denna bok och jag njuter av att läsa den.
Men, med det sagt, måste jag tillstå att människorna i sig inte intresserar mig särskilt mycket. Inte ens Ingrid. Det är människorna i relation till sin boendemiljö som fångar mig. Men, det är väl inte helt fel det heller och det gör att jag får en annorlunda läsupplevelse. Gott nog!
(Rec.ex från Norstedts)
låter som en roman för mig! vatten och vidder, bade stillsamt och dramatiskt
SvaraRaderasee you soon! <3
Den har nåt visst!
RaderaJapp - see you soon! Det blir kul!
Tyckte ungefär som du - fina miljöskildringar men eftersom jag inte fäster mig vid personerna stannar den nog inte jättelänge i minnet. Men en stunds fin läsning är det ändå.
SvaraRaderaBoken faller nog ur minnet rätt snart, men jag har hört något om en filmatisering. Tror det är en riktigt fin film att se!
Radera