den första lögnen

Oscar, Jonas och Rikard är på Gotland sommaren 1997. Det blir fest och under natten utsätter de skolkamraten Josefins för en gruppvåldtäkt. De frias alla tre eftersom det inte kunde ställas utom allt tvivel att Josefin verkligen varit emot det som hände. Tretton år senare har Oscar avslutat sin fotbollskarriär och försöker etablera sig som föreläsare. För Jonas har också livet artat sig väl, men Rikard har hamnat snett som en följd av alkohol och narkotika. Oscar är gift med Veronica och har två barn, men särskilt intresserad av familjelivet är han väl inte, vilket framkommer tydligt på en semesterresa till Thailand där en natt med en prostituerad slutar riktigt illa. Jonas lever med Mia som är genusforskare på universitetet och de har ett barn tillsammans. Rikard håller till i förorterna i en ostädad lägenhet. De tre har inte träffats på många år, men när ett foto från natten i Visby och mystiska anonyma sms börjar dyka upp måste de träffas och försöka rädda sitt eget skinn än en gång. De kämpar dock mot någon som hela tiden tycks ligga steget för dem, någon som vill hämnas för det som hände den där natten 1997.

Sara Larssons debut Den första lögnen är en spänningsroman utan poliskommissarier och polisutredningar. Det är en roman där de tre förövarna får alldeles egna röster och alldeles egna historier. Där de ljuger såväl kollektivt som enskilt. Det är också en roman som vågar ta våldtäktsfrågan på allvar och som visar hur rättsväsendet på många sätt skyddar förövarna mer än offren. Det är dock inte bara rättsväsendet. I skolans korridorer under höstterminen viskas det om Josefin och hon blir kallade både det ena och det andra. Som att hon varit med på det. Vi vet att detta tyvärr händer även i verkligheten och det gör boken så angelägen. Det återkommer på flera ställen i boken att våldtäkt inte ses som något alltför allvarligt, Kanske kan det förklaras med att de var unga, kanske tyckte Josefin om tuffa tag, hon var ju faktiskt inte oskuld.

Det är på många sätt en skickligt vävd berättelse som behärskar de skilda karaktärernas olika perspektiv, även Mia och Veronica för egna röster, samtidigt som tidshoppen mellan 1997 och 2010 hanteras föredömligt väl. Det är flyt genom hela boken trots att den är så pass detaljrik och för att vara en spänningsroman har ett lågt berättartempo. Jag gillar detta. Inget slarvas bort, som läsare blir jag både underhållen och uppmanad att tänka efter och ifrågasätta hur både rättsväsende och medborgare ser på sexuella övergrepp. Läs Sara Larsson i vår. Det är väl spenderad tid.

(Rec.ex från Norstedts)