elefantens sinne

Italien är ett land jag sällan besöker. Ja, i verkligheten har jag aldrig varit där, men inte heller i film eller litteratur är det ett land jag brukar besöka. I ärlighetens namn har jag sett betydligt mer italiensk film än vad jag läst italiensk litteratur och därför var det lite extra roligt att läsa Marco Missirolis Elefantens sinne och hamna mitt i Milano och i hyreshuset där den före detta prästen Pietro jobbar som portvakt.

Som alltid när det gäller italienskt så har jag lite svårt att hänga med i handlingen. Jag får läsa om ibland, backa några sidor, innan jag får rätsida på det. Det gör att den här förhållandevis lättlästa boken tog oväntat lång tid att läsa, men det har förstås sina fördelar att ta det lugnt emellanåt, och när jag väl har fått grepp om det hela flyter läsningen på. Nu kanske någon känner lite avskräckt, men detta är en lättläst bok, det är bara något med mig och Italien som kräver lite tid.

Handlingen utspelar sig alltså i ett hyreshus och det är ett koncept jag känner igen från andra böcker jag läst. t ex Granne med döden av Alex Marwood. Jag tycker det är ett bra sätt att bygga upp en berättelse och bara människorna är tillräckligt intressanta och relationerna mellan dem inte är helt okomplicerad så blir det lyckat. Missirolis bok uppfyller detta fullt ut och mer därtill och boken blir mer och mer tät ju närmare slutet vi kommer.

Jag tänker inte säga så mycket om handlingen i den här boken. Den gör sig bäst om man får möta den utan alltför mycket förhandsinfo, tror jag. Annorlunda och spännande på sitt eget sätt är den i vilket fall och ett bra tips för den som vill läsa något italienskt i vår.

(Rec.ex från Contempo)