tom, lille tom

Tom är elva år och bor med Joss i en husvagn någonstans på den franska landsbygden. Joss vill inte att Tom kallar henne mamma och under berättelsens gång förstår vi varför. Hon lämnar ofta Tom ensam, ibland för att jobba, men mest för att roa sig. Ekonomin är minst sagt ansträngd och Tom smyger ofta in i grannarnas trädgård för att stjäla grönsaker från landen. Något måste de ju äta. Mitt i kål-landet snubblar han en kväll över Madeleine, en gammal kvinna som ramlat och inte kommit upp igen. Tom hjälper henne att komma in i huset igen och det blir starten på något som nog måste kallas vänskap.

I Barbara Constantines bok Tom, lille Tom har alla människor sina bördor att bära, och livet har inte alltid varit snällt mot dem, men tro inte att det här är en mörk eländesskildring. Det är ren och skär feelgood! Det finns så mycket värme och kärlek i Tom, i Madeleine, i Joss (trots allt). Det är en berättelse om hur livet kan bli lite lättare och lite ljusare om man hjälps åt, om man är fler som delar på livets med- och motgångar. En verkligt fin berättelse som fick mig att småle så där lite fånigt som man gör när man mysläser och det kan man väl behöva så här i den oändligt tråkiga månaden februari.