Jag förfördes av det snygga omslaget och den fina färgsättningen. Jag föll för baksidestexten som talar om internatskola, skilsmässobarn, dansk landsbygd och ensamhet. Jag borde ha varit mer observant på att författaren främst är poet och att det ofrånkomligen även märks i prosatexter.
Olga Ravns bok Celestine är överlastad språkligt. Den i grunden enkla berättelsen om en kvinna som likt många andra i vår samtid glider runt i någon slags förlängd ungdom och inte hittar rätt och dessutom befinner sig i en kärleksrelation på upphällningen (givetvis) drunknar nästan i Ravns språk och struktur. Det strömmar sekvenser mot läsaren och bildar en fullt begriplig helhet, men det känns ansträngt. Konstruerat. Celestine, som gett namn åt romanen, var en sextonårig flicka som på 1500-talet murades in i väggen på det som nu är internatskolan där romanens huvudperson fått anställning som lärare. Snart drar huvudpersonen runt i skolans korridorer nattetid och med det böljande nattlinnet blir symboliken onödigt övertydlig.
Nej, det här var verkligen inte en bok för mig, men nu har jag i alla fall stiftat bekantskap med en av författarna som tillhör de omtalade unga danska författarna. Nästa gång jag ger mig i kast med någon av dem får det vara en utpräglad prosaist och inte någon av poeternas prosatexter.
(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)
Ja så kan det vara ibland det låter bra men ändå gillar man inte boken.
SvaraRaderaMan går på någon litterär mina ibland.
Raderalite nyfiken på denna
SvaraRaderaKanske tycker du bättre om den än vad jag gjorde.
RaderaLåter lite som Klougart - jag har också svårt för den typen av text.
SvaraRaderaKlougart - tack för varningen!
Radera