Jag läste och lyssnade om vartannat. Jag sögs in i bokens värld och blev helt upptagen av den under några dagar. När allt var över visste jag inte vad jag skulle skriva så jag har skjutit upp det till nu, en dryg vecka senare. Inte för att det har gjort saken lättare.
Elena Ferrantes bok Min fantastiska väninna levde upp till alla förväntningar och samtidigt var den så mycket mer än jag hade väntat mig. Den är en hel värld. Bokens kvarter utgör Elena och Lilas, huvudpersonernas, hela värld och på något vis blir de hela min värld under läsningen och lyssning. Vad skriver man om en sådan läsupplevelse? Jag kan skriva att den är en stark skildring av vänskapen mellan två flickor under uppväxtåren. Elena - den som får möjligheterna. Lila - den som har begåvningen, men inte får möjligheterna. Jag kan skriva att den är en stark skildring av klass och ekonomisk utsatthet i 50-talets Neapel. Jag kan skriva om våldet som finns i bakgrunden. Om strävan efter något bättre. Om omständigheter som gör att vissa inte får möjligheten till utbildning. Om liv som blir bestämda på förhand. Problemet är bara att jag faktiskt inte vet hur jag skall skriva om allt detta. Jag är närmast tagen av boken och alla dess dimensioner. Elena, Lila, kvarterets pojkar, föräldrarna - alla lever kvar inom mig och jag känner att de alla och boken som helhet på något sätt berikat mig. Hur skriver man om det?
(Rec.ex från Norstedts)
Åh, den låter ungefär som Stål. Det är märkligt hur man kan se en bok i stort sett överallt, men ändå helt missa vad det är för typ av bok och vad den handlar om. Nu får jag nog ta en funderare ändå...
SvaraRaderaJa, vissa likheter med Stål finns. Stål var också en sån bok som jag blev helt tagen av. Underbara böcker båda två alltså!
RaderaEn helt uppslukande läsning! Gillar det du skriver om att man stiger in i en helt egen värld, så var det!
SvaraRaderaFerrante har verkligen lyckats i miljöbeskrivning - och i allt annat! Älskade den här boken!
Radera