de oroliga

  

Ok, jag var skeptisk. Tveksam till att överhuvudtaget lyssna på De oroliga eftersom jag har så svårt för det här med när kända människors barn skall skriva om sina föräldrar. Men, det här är ju trots allt Linn Ullmann, en författare vars tidigare böcker jag alltid tyckt om och som jag vet kan skriva riktigt bra. Det här är inget undantag. Det är faktiskt alldeles lysande inte bara ibland utan mest hela tiden.

Det är en skildring av en flicka och hennes föräldrar där flickan inte trivs med att vara barn och föräldrarna inte riktigt förmår vara vuxna. Fadern, den kände regissören, är frånvarande större delen av året men på somrarna är flickan hos honom på Fårö. Om resten av året hos modern är lite hipp som happ vad gäller struktur och regler är somrarna in inrutad tillvaro där allt följer sin bestämda rytm och där sittningarna med fadern är flickans bästa sätt att få en relation till honom.

Egentligen finns det hur mycket som helst att säga om innehållet i denna bok. Det är ju verkliga människor, riktiga minnen, verkliga inspelningar och allt strömmar mot mig som läsare, eller i mitt fall lyssnare. Jag har fått höra att det är oväsentligt att det handlar om Ingmar Bergman, Liv Ullmann och deras dotter Linn, men jag tycker det är allt annat än oväsentligt. Det här är inte vilken familj som helst och livet som skildras är intimt förknippat med att de är just dessa personer som är involverade. För mig var det först ett hinder ("åh, nej, ännu en som skall göra upp med sin mor och far!") men att se de verkliga personerna framför mig blir nödvändigt. Det är bara då som berättelsen kan komma så nära som den ändå gör. Det är bara då som det kan bränna till, för det gör det ibland. Det finns scener som är verkligt känslosamma och som i ren fiktion nog inte hade kommit mig lika nära.

Förutom att det här är en mycket välskriven bok som faktiskt är värd all uppmärksamhet och hyllningar den fått vill jag också ge en eloge till Sveriges Radio och deras produktion av denna som Radioföljetong. Marie Richardsson gör som alltid en mycket bra inläsning, men även Sten Ljunggren gör en mycket bra insats som den gamle regissören på de utdrag ur inspelningarna som Linn Ullmann gjorde med sin far strax innan hans död. De korta musikstycken som finns insprängda i varje avsnitt av följetongen blir en tid för reflektion och vila. Jag tycker mycket om den här Radioföljetongen på alla sätt som ni förstår och rekommenderar den varmt till alla och envar.