den underjordiska järnvägen

Ibland blir det här med ljudbok helt fel. Vissa uppläsare kan lyfta en text och få en medioker bok att framstå som bättre än vad den är, eller i alla fall bättre än vad jag troligen hade upplevt den om jag hade läst pappersboken. Motsatsen finns förstås också - uppläsare som får en bra bok att framstå som sämre än vad den är. Tyvärr blev det precis så med  Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead - en bok som bland annat belönats med Pulitzerpriset och som finns på The Man Booker Prizes långa lista. Hanna Schmitz uppläsning saknar helt fingertoppskänsla och blir emellanåt närmast konstlad. Jag tvingas försöka bortse från uppläsningen och försöka ta del av berättelsen bakom den. Det går att göra korta stunder, men är omöjligt att upprätthålla i tio timmar. Jag lyssnar, tappar bort mig, lyssnar om, försöker återigen se berättelsen sådan den är. Hopplöst. Kanske borde jag bara ha gett upp och faktiskt köpt pappersboken istället, men så här post-flyttrött, var ljudbok enda alternativet. Som ni förstår råder jag er verkligen till att läsa denna bok istället för att lyssna på den. Då är den säkert en betydligt större läsupplevelse.

"Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem. Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig." (Text fr bokus.com)

Mycket kan sägas om handlingen i boken och mycket kommer garanterat att sägas om den under hösten. För min del finns det passager som är starkare än andra, såväl på plantagen som under flykten, och dit hör till exempel Coras kamp för sin lilla odlingslott och tiden Cora tillbringar på vinden för att undkomma de som jagar henne. Men, förutom sådana rent innehållsmässigt starka avsnitt, tycker jag också om det Whitehead gjort med själva järnvägen. I verkligheten var det ett nätverk av människor som hjälpte slavar att fly från Södern till friheten i norr. I romanens värld har detta istället blivit en riktig järnväg med stationer, perronger och tåg som rullar, om än med ojämna intervaller och tämligen oförutsägbara slutstationer. Det stör mig lite inledningsvis, men sedan ser jag storheten. Det gör romanen till en egen verklighet, inte en "sann berättelse" eller en historisk roman eller något sådant. Järnvägen blir istället som en symbol för människors kamp för friheten och den krångliga och krokiga väg som är ett oundvikligt måste för att nå dit. Det är ett skickligt romanbygge som går mig lite förbi på grund av ljudboksversionen, men jag skymtar det och ser glimtar av bokens styrkor som gör att jag tror att detta kan bli en av höstens verkligt populära böcker.