onda boken

Tänk er en bok, en samling dikter, som väcker sådana känslor att den är rent dödlig och tänk er sedan en litteraturvetenskaplig institution vid ett universitet som arena för ångestfylld och lätt thrillerartad stämning. Det är huvudingredienserna i Kaj Korkea-ahos Onda boken och det funkar riktigt bra!

Mickel Backman är lektor i litteraturvetenskap vid Åbo universitet, hans arbetsplats sedan trettio år tillbaka. Han har sett studentkull efter studentkull passera och läst otalig uppsatser. När vi kliver in är det dags för uppsats om modernismens författare. Studenterna väljer de förväntade namn Kafka, Woolf och Södergran, men så från raden längst bak levereras namnet Leander Granlund. Mickel vaknar till. Denna opublicerad modernist vill ha inte bli påmind om. Han försöker få studenten, en viss Pasi Maars, att välja någon annan, men Maars anar att här döljer sig något mer än en opublicerad bok med ett visst ondsint rykte. Han släpper inte Granlund och därmed inte heller Backman. 

Parallellt med denna berättelse får vi också möta Calle Hollender, en tämligen misslyckad ståuppkomiker och tillika student, vars flickvän överger honom när han ägnar sin vän Pasi Maars för mycket uppmärksamhet och henne alldeles för lite. Calle famlar efter detta fram i en av hjärtesorg fylld tillvaro där ekonomi dessutom går i stöpet till följd av hans usla studieresultat. Mickel Backman går även han med kärlekssorg, och inte handlar det om hustrun. Femton år tidigare hade han en affär med en student, och han har aldrig kommit över deras relation eller flickan i fråga. Det tynger honom, kanske emellanåt mer än hans ryggskada som gett honom öknamnet Iron Man.

Jag märker att jag har svårt att skriva om den här boken för den är en hel del olika saker. Dels är det en berättelse som genom främst Calle och Pasi ger en inblick i den meningslöshet som många unga människor känner. Det liksom tidsfördrivande studielivet som inte leder någonstans egentligen, och där så många mår dåligt och brottas med en känsla av hopplöshet och i bakgrunden spökar hela tiden Finlands självmordsstatistik. Dels är det en berättelse om vad som döljer sig i Mickels förflutna och varför han så desperat försöker begrava allt som har med Leander Granlund att göra. Det är dessutom en bok som, särskilt mot slutet, blir tydligt thrillerartad och allt knyts samman och blir oväntat spännande. Mitt i allt detta är det också en bok om litteratur och en lek med litteraturens kraft.

Är det för mycket? Jag kanske egentligen, men jag tycker om att läsa boken. Den är inte svårläst, men den är på något sätt långsam och jag uppskattar att inte ännu en gång rusa genom en bok och knappt hinna tänka. Den har något eget i sitt tilltal och särskilt kan jag uppskatta skildringen av manlig vänskap och kärlekssorg som något både kärvt och innerligt. Onda boken sticker ut från mängden och gör mig definitiv övertygad om att jag vill läsa mer av Kaj Korkea-aho. Är det en ny bok på gång tro?