århundradets kärlekssaga

Jag har egentligen ingen relation till Märta Tikkanen mer än att jag känner till hennes namn och en del boktitlar. När jag kollade igenom Storytel efter något snabblyssnat dök Århundradets kärlekssaga upp som ett alternativ. Mina fördomar sa att den skulle vara tung och allmänt jobbig, men jag gav den ändå en chans för jag har ju hört att den skall vara så bra. Och visst är den det!

Århundradets kärlekssaga utkom första gången 1978, men den känns fortfarande oväntat aktuell. I boken beskriver Märta Tikkanen sitt äktenskap med den alkoholiserade författaren och konstnären Henrik Tikkanen, men det här är något mycket mer än en äktenskapsskildring. Dels beror det på bokens uppbyggnad med korta kapitel där vi får möta kvinnans tankar och reflektioner kring hur mannen är och hur han beter sig. Hans självupptagenhet, hans ömkan, hans oförstående inför den kvinna han är gift med och de barn han satt till världen. Kvinnan och barnens tassande kring mannen när han har sina perioder. Och så kärleken. Den som gör allt möjligt och omöjligt.

Även den som inte levt med en alkoholist kan känna igen mannens självklara företräde och hur kvinnan hamnar i bakgrunden. Sköter markservicen och karriären samtidigt. Sköter barnen när mannen är frånvarande och upptagen av sina egna projekt. I en passage beskriver Märta Tikkanen hur hon lovat sig själv att hennes karriär inte skall påverkar hennes familj. Lösningen blir att hon lever i två parallella världar där familjen och jobbet är helt separerade och där ingen i familjen tycks bry sig särskilt mycket om vad hon gör på sitt arbete. Mannen är faktiskt genomgående i boken oförstående till varför kvinnan överhuvudtaget skall jobba. Han kan ju försörja henne. Han och hans värld borde kunna vara hennes allt.  Varför skall hon behöva något annat?  "Aldrig förlåter jag det att hon gav sig åt mig men förblev sig själv"

En bok med fyrtio år på nacken med teman som jämställdhet och kvinnans villkor borde känns förlegad men det gör den verkligen inte. Den har fortfarande en hel del sprängkraft och sätter igång många tankar. Inte heller språket känns det minst förlegat. Faktum är att jag stannar upp och lyssnar på flera meningar om igen. De liksom träffar rätt även nu. Det här är läsning som egentligen skall diskuteras efteråt, men jag får istället diskutera den med mig själv i huvudet och faktiskt kanske jag lyssnar på den igen. En timme och fyrtio minuter högkvalitativ litteratur är klart värt det!