Omslaget är hur snyggt som helst och jag kände mig så lockad av baksidestexten som talar om kvinnlig vänskap och överlevnad, men det här är inte en bok för mig. Till och börja med är det för mycket flygplan. Jag är sjuk ointresserad av flygplan och låter mig dessutom ogärna transporteras av dem (ser semesterresan en gång om året som ren terapi). Bokens språk är babbligt. Kanske är det översättningen men för mig blir det liksom bara en massa prat och jag kommer aldrig in i berättelsen. Jag blir bara irriterad. Gillar dock upplägget med att bokens jag under tvång skriver sin bekännelse och hur hon smyger in små gliringar till de tyska militärerna. Det är också det enda pluset och jag erkänner att jag inte kommit mer än sjuttio sidor in i boken, men ni vet: så lite tid, så många böcker.
Många verkar gilla Kodnamn Verity av Elizabeth Wein och den har dessutom legat på New York Times bestsellerlista så för rätt person är det här säkert 330 sidor läsglädje. Jag nöjer med betydligt färre sidor. Men kanske jag ser den när den kommer som film? För det gör den väl? Kan inte tänka mig annat!
(Rec.ex från Gilla böcker)
Jag är halvvägs in i boken och det är inte så att man längtar efter att läsa. Förstår inte vad som är så himla bra och började tro jag var knäpp, alla andra skriver att den är så bra.
SvaraRaderaMia
Jag undrar också vad det är alla är så förtjusta i, för mig är det här inte alls lockande läsning. Skönt att nån mer än jag är tveksam! :)
RaderaNu skulle jag vilja kunna kommentera på ett intelligent sätt och argumentera varför ja gillade men jag har inget klockrent svar. Det som gjorde att jag ville läsa vidare är kvinnorna i den typiskt manliga miljön, hur kriget löser upp klassgränsetna och den spännande historien med Queenie i fångenskap.
SvaraRaderaDet du skriver om finns säkert där, men jag orkar verkligen inte med det pratiga språket. Bakom det finns säkert en läsvärd historia, men jag har för mycket annan lockande läsning att ta tag i. Så kan det bli ibland.
Radera