Nu är vi där igen. En sådan där bok som skall vara lättsam och underhållande och samtidigt lite tänkvärd och jag känner bara gäsp. Varför blir det så? Tror att den här typen av bok bara tilltalar mig några få gånger om året och nu är uppenbart inte en sån period.
Det är ju inget egentligt fel på Sarah Winmans bok När gud var en kanin, men det är något med "lite speciellt barn som vi kan lära oss något av eller som lär sig om livet genom personer hen möter" som börjar kännas lite gammalt. Jag hade nog uppskattat boken mer om den varit roligare, vilket är en motsägelse till ovanstående, jag vet. Nu stör jag mig mest på en massa saker, inte minst de där människorna som dyker upp på det B&B som huvudpersonen Ellys föräldrar startar när familjen flyttar till landet. Samtidigt finns det saker med boken som är fint skildrade som t ex Ellys vänskap med den socialt utsatta Jenny Penny och familjens relation till pappans lesbiska syster. Det är en bok som kretsar kring relationer och kärlek i alla dess former och kanske att det är lite för många relationer och lite för mycket kärlek. Jag orkar liksom inte riktigt sätta mig in i det. En annan sak är att jag nog hade förväntat mig att det skulle vara mer gud i form av kanin än vad det är. Det hade liksom varit intressant och lite smågalet, men så är jag ju också en religionsnörd.
Ja, det här blev ju en något pladdrig liten reflektion. Man kan väl säga att jag kanske hade uppskattat boken mer någon annan gång och kanske läser jag de sista 120 sidorna vid ett annat tillfälle. Jag lämnar boken här hos älsklingen och ser om jag är redo för slutet under julledigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.