Mitt första möte med Alice Munro är samtidigt hennes sista novellsamling, Brinnande livet. Jag har läst den medvetet långsamt. En novell lite då och då för att låta texterna sjunka in i mig och jag tycker en nobelpristagare är värd den hanteringen. Dessutom tycker jag om det jag läser. Det är lågmält, men samtidigt med en slags träffsäkerhet som är sällsynt. Novellerna har, som alltid i Munros författarskap har jag förstått, kvinnor i huvudrollerna och jag uppskattar mycket att det är helt vanliga kvinnor utan märkvärdiga karriärer, titlar eller levnadsöden. Det är bara helt vanliga kvinnoliv vi får titta in i en stund.
Efter att jag läst ut novellsamling är det en novell som stannat hos mig, Amundsen. En kvinna kommer till ett sanatorium beläget utanför den lilla staden Amundsen och skall jobba som lärare för de sjuka och döende barnen. Efter en tid bjuder doktorn ut henne och de inleder en relation som är tänkt att leda till äktenskap. Allt är dock så ... ja, utan känsla på något sätt. Det är ingen himlastormande kärlek utan allt tycks bara hända som det gör när livet bara rullar på och man följer med utan större tanke och utan större motstånd. Det irriterar mig lite, särskilt vissa delar av händelseförloppet, samtidigt som det är vad det är och jag älskar Munros framställning av personerna, miljöerna och relationen. I den här novellen tycker jag hon är som allra mest briljant.
Munro är en författare vars författarskap jag gärna bekantar mig mer med. Inte ofta jag säger det om en nobelpristagare!
var det i en av de novellerna en ville lämna sin man och var t.o.m. beredd att flytta ifrån sin boksamling? : )))
SvaraRadera*harkel, harkel* Alltså, det var ett par noveller som jag slutade läsa rätt snabbt eftersom jag inte riktigt kom in i dem så kanske det var en av dem ... *harkel, harkel*
Radera