låt inte den här stan plåga livet ut dig, Mona

Det finns något väldigt lockande över långa titlar som på något sätt levererar en stämning omedelbart. Jag såg den här boken i Vårens böcker och när jag lade märke till att det var Anneli Jordahl som skrivit den var det självklart att jag ville läsa den. Jag har tyckt om hennes två andra skönlitterära böcker och den här tredje boken är inget undantag. Jordahl är en författare att fortsätta följa!

Året är 1959 och Mona, som är sjutton år, lämnar det lilla samhället i Dalarna och kommer till Östersund som i hennes ögon är en storstad i klass med New York och hon drömmer om att gå på konditorier och att dansa. Dock är det inte för nöjen hon flyttat till Östersund utan för att jobba som hembiträde hos Britt och Ove och ta hand om deras lilla dotter. Väl på plats inser hon att lägenhet bara är en tvårummare och att hon kommer att få sova i vardagsrummet. Flickan hon skall ta hand om är ständigt sjuk, Britt jobbar mest hela tiden och Ove, som spelar i ett jazzband, är sällan hemma. Tiden går, Mona närmast vantrivs och det blir alltmer spänt mellan Britt och Ove. Det finns dock ljuspunkter, för tack vare Britt och Oves musikintresse invigs även Mona i musikens- och dansens värld och kärlek börjar spira mellan Mona och en i bandet; den stiliga Harold.

Jag älskar den gråmulna stämning i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Det är något med Jordahls sätt att berätta som exakt fångar människornas tankar och stämningsläge. Jag fångas av känslorna och låter dem föra mig framåt genom romanen som är en berättelse om en tid då allt skulle vara möjligt men egentligen var det mesta rätt förutsägbart och styrt av förutbestämda uppfattningar, klass och ett stänk av religion. Det är läsvärt på det där stillsamma sättet som gör att berättelsen stannar kvar hos läsaren. Ja, i alla fall stannar berättelsen som utspelar sig där i skiftet mellan 50- och 60-talet kvar. Det finns nämligen en parallellberättelse då en mor och en dotter många år senare skall försöka reda ut vad som hände de där åren, men den engagerar mig inte alls på samma sätt. Inte för att den är onödig, den fyller sin funktion som reflektion och djupare insikt, men det är den andra berättelsen som bär boken och som får mig att säga: Läs Jordahls bok så snart du får chansen!

(Rec.ex från Norstedts)