som om vi hade glömt

Daniel Poohl är tre år yngre än jag. Det han beskriver händer under sina år på mellanstadiet i det lilla brukssamhället i Dalsland kan jag också beskriva, men i mitt fall är det som högstadieelev i en något större bruksort i södra Dalarna. Ny demokrati fick mängder av röster i skolvalet när jag gick på högstadiet. Vi visste ju alla hur det var med "de där utlänningarna", de vi helst inte pratade med, de som placerades i samma bostadsområde, där ingen sedan ville bo (inte för att det var särskilt populärt innan heller). Jag tror att alla som växte upp under tidigt 90-tal minns de här strömningarna. Jag önskar jag kunde svära mig fri från allt dumt som sades och gjordes under dessa år. Önskar att jag aldrig drogs med i diskussioner jag idag skäms för, men det kan jag inte. Jag var 13, 14 år och grupptryck är svårt att stå upp emot. Jag har dock aldrig förstått mig på eller sympatiserat med de som var som allra mest hatiska. De som gick genom kapphallen med snörade kängor, rakade huvuden och bomberjackor och omotiverat knuffade på elever med utländsk bakgrund eller kallade dem för saker jag inte ens vill skriva här. Med hela min tonårshjärna tyckte jag att de var idioter och jag minns fortfarande namnet på den värsta av dem alla. Han blev senare en känd profil i nynazistiska sammanhang, åtminstone i min hemregion. Jag tillhörde mer den tragiska falangen som uttryckte mig smygrasistiskt under grupptryck, som egentligen inte visste någonting alls om saken men sa vad som förväntades. Rasist var jag egentligen inte då och inte senare heller. Jag kände knappt någon med utländsk bakgrund, men det berodde mest på att jag bodde ute på landet i en by och där bor det sällan särskilt många med utländsk påbrå. Jag hade ingen åsikt egentligen, men jag föll in i jargongen. I min klass gick ett tag en tjej från Turkiet. Vi tyckte båda lika illa om idrott och kunde sitta och prata på avbytarbänken. När någon frågade något om henne sa jag aldrig att jag tyckte hon var trevlig och när andra sa elaka saker om henne stod jag aldrig upp för henne. Det skäms jag för idag och jag tänker ibland på henne. Vet inte vart hon flyttade och hur hennes liv blev, men jag hoppas att hon flyttade till ort och började på en skolan där människor inte var lika trångsynta som vi var.

Varför skriver jag det här, varför erkänner jag det när det knappast får mig att framstå i god dager? För att jag tror att jag inte är ensam. För att jag tror att många gjorde som jag, föll in i snacket för att inte sticka ut, särskilt på små bruksorter där livet är lite instängt både fysiskt och mentalt.För att det är ett tidsdokument av en generation. Idag, tjugo år senare, är jag förstås en helt annan, med en helt annan inställning och sedan många år säger jag också ifrån och står upp för mina egna åsikter i dessa frågor. Det förändrades faktiskt redan på gymnasiet, tack och lov. Mitt 17-åriga jag var betydligt klokare än mitt 14-åriga jag.

När jag lyssnar på Daniel Poohls bok Som om vi hade glömt blir jag därför stolt över de två mellanstadiepojkarna som vågar säga vad de tycker. Som vågar stå emot grupptrycket och umgås med killarna och tjejerna från Balkan som flyttar in i samma bostadsområde. De som aktivt vågade säga sin mening och visa den i handling under dessa år har alla min respekt. Jag önskar att jag varit lika klok och lika stark.

Mer om boken kan ni läsa t ex på Bokus.