att föda ett barn

Kristina Sandbergs trilogi om Maj har fått massor av uppmärksamhet i såväl media som bloggar och många har läst och hyllat. Jag började läsa Att föda ett barn i pappersboksformat för kanske ett år sedan, men tog mig inte igenom det kompakta språket med krånglig meningsbyggnad. Så, jag valde nu istället att lyssna på boken för då blir språket sällan lika påtagligt. Jag gav mig den på att jag denna gång skulle komma till slutet och det har jag nu gjort. Jag har maratonlyssnat och det är inte för att boken är så himla bra utan för att jag bara ville komma fram till slutet någon gång. Ja, ni läste jag rätt. Jag led mig verkligen igenom denna bok!

Maj mal och mal och mal. När jag hade kommit halvvägs var jag mer eller mindre galen på att människan inte kunde tänka en enda positiv tanke. Hon nojar, är osäker, går runt med någon ständig ångest för att lukta illa. Och så har vi de förbannade småkakorna! Jag älskar egentligen småkakor, men efter att ha lyssnat till Majs negativa malande om sina egna kakor, om vilka kakor man borde bjuda på, om andras kakor, om vilken konditori som har de bästa kakorna, om att kakorna är köpta och inte hembakta när barnmorskan kommer på besök, så hatar jag småkakor! Den neurotiska städningen går mig också på nerverna. Hur hon  ständigt läser in det negativa i andra människors kommentarer och handlingar och förutsätter att allt hon gör är fel driver mig till vansinne. Jo, jag är medveten om att man både då och nu gör mycket för att upprätthålla fasad och oroar sig för vad andra skall tycka och tänka, men det här är bara för mycket. Jag upplever Maj som så sjukt egocentrerad. Hennes relation till maken Tomas är också något jag reagerar på. Visserligen är det  ett äktenskap som ingås bara på grund av att Maj blir gravid och kärlek är inte inblandat. Men, det är ju inte bara för Maj det är så. Även för Tomas är detta ett påtvingat äktenskap, men Maj bara tjatar på om sin egen missnöjdhet.

Trilogin om Maj har omtalats som en röst för hemmafruarna, för det liv som de levde. Efter att ha läst denna första del har jag en rad invändningar mot detta. Alla hemmafruar var inte neurotiska städvrak, alla hemmafruars män drack inte, alla hade inte ett olyckligt äktenskap, alla hade inte en minst sagt komplicerad relation till sitt barn. Detta är en fiktiv skildring om den litterära karaktären Maj, inte ett dokument över hur hemmafrulivet var i slutet av trettiotalet.

Är det någon som blir förvånad om jag säger att jag inte har minst lilla plan på att någonsin läsa de andra två böckerna om Maj?
______________________________________________________
Bokbingo: Kryss i rutan That you saw someone else reading