den blå tråden

Anne Tyler är en av mina favoritförfattare och kanske är det märkligt för i hennes författarskap finns egentligen väldigt få överraskningar . Man vet alltid vad man får i en bok av Tyler - familjer och relationer lågmält skildrade men samtidigt med en träffsäkerhet och finkänslighet som få författare behärskar. Det är det sista som gör Tyler till en så skicklig författare och det är det jag tycker så mycket om.

I Den blå tråden är det familjen Whitshank vi får följa. Abby och Red börjar bli till åren och huset de bor i och som de uppfostrat sin barn i börjar blir för stort och kräver för mycket underhåll. Vad skall hända med huset som på så många sätt är en del av familjen? Genom hela boken smyger sig de olika familjemedlemmarnas liv på mig och alla har förstås på något sätt sin egen historia, även om de tillhör samma familj. Boken kretsar stillsamt runt dem alla och huset är på något sätt navet, tillsammans med en slags oförmåga hos de olika personerna att bli lyckliga, att se vad de har och uppskatta det.

Det här är inte Tylers bästa bok, men den är bra och jag tycker om att läsa den trots att jag på något sätt förblir märkligt distanserad till familjen Whitshank. Det jag upplever som bokens styrka är skildringen av att bli gammal, att vilja men inte riktigt orka längre och att tvingas finna sig i lösningar på livet man kanske inte alltid önskat.

(Rec.ex från Massolit förlag)