sophies historia

Nej, vet ni, nu skulle jag verkligen vilja ha en sådan där riktigt underbar läsupplevelse som är något utöver det vanliga. Inte bara ok och halvbra utan så där riktigt otroligt bra att man känner sig helt knockad. Det var längesedan sist. Men, den som väntar på nåt gott och så vidare ... Att sluta läsa är ju hur som helst aldrig ett alternativ så jag får väl hålla till goda med mediokert ett tag till och Sophies historia av Jojo Moyes passar väl in i den kategorin.



Det här är en sådan där bok som typ alla utom jag har läst och eftersom den följde med som gåva till en av sommarens Elle kommer förstås ännu fler att läsa den. För mig är det här en bok som skulle ha kunnat halverats i omfång. Berättelsen om Sophie, som tillsammans med sin syster driver ett värdshus i det ockuperade Frankrike under första världskriget, är fullt tillräcklig. Nu är det istället ännu en av dessa böcker där författaren känt sig nödgad att ha två parallellhistorier. En i dåtid, en i nutid - har vi inte tröttnat på detta grepp snart? Två kvinnor, två liv, 1916 och 2006, och på något sätt skall deras öden vävas samman. I detta fall genom den tavla som Sophies man Edourd målade av henne och som en tysk kommendant blev så förtjust i under kriget.

Kanske är jag onödigt kritisk, men det är bara den del som utspelar sig under första världskriget och där vi möter Sophie, hennes syster och deras liv under tyska ockupationen som intresserar mig. När vi kommer till "nutidsberättelsen", som handlar om Liv, bläddrar jag till och med framåt mellan varven eftersom jag aldrig kommer förbi känslan av att den berättelsen är så onödig. Jag beklagar att Moyes inte litade på att Sophies del av berättelsen var tillräckligt bra för att för stå allena.
 _____________________________________________________
Bokbingo: Kryss i rutan That "everyone" but you has read.