de förklädda flickorna i Kabul

I ett samhälle där bara män räknas och kvinnor förpassas till skuggorna, hemmen, burkan är det av yttersta vikt att familjen får en son. Om det inte blir någon son kan man välja att uppfostra en av döttrarna till en pojke. Då räddar man familjens anseende och eftersom pojkar är det enda som räknas kommer alla i samhället att spela med i charaden och behandla barnet som en pojke. Det finns förstås ett problem. Puberteten. Då skall barnet, som hittills blivit behandlad som en pojke och åtnjutit en pojkes frihet, åter bli en flicka med helt andra förutsättningar i livet. Nu är hennes enda uppgift att bli bortgift och föda en son.

De förklädda flickorna i Kabul är journalisten Jenny Nordbergs reportagebok om det som fram till för några år sedan var en, för västvärlden, tämligen okänd afghanistansk tradition. I boken får vi möta en rad olika bacha posh som dessa utklädda flickor kallas. En del har växt upp och gift sig, någon har vägrat gå tillbaka till livet som flicka, några är fortfarande barn. Vi möter den kvinnliga politikern Azita som låtit sin fjärde dotter bli en bacha posh och maken är nöjd. Han är nu inte en misslyckad man med bara döttrar.

Att Afghanistan är ett patriarkal kultur är ingen nyhet, men jag blir ändå lika tagen varje gång för det är svårt att tänka sig in i hur det skulle vara att vara en kvinna så totalt utan frihet och rätt att bestämma över sitt eget liv, något som för de flesta afghanska kvinnorna är verklighet. Under läsning av denna bok blir det många tankar om kön och genus som snurrar i mitt huvud och jag undrar förstås hur dessa bacha posh klarar övergången från flicka till pojke och tillbaka till flicka/kvinna. En av dem ger uttryck för att hon aldrig riktigt kommit in i rollen som kvinna efter att ha uppfostrats till pojke, Jag tänker att det måste finns många som går vilse i rollerna.

Kanske borde jag bli arg och upprörd och det är jag kanske på ett vis, men på något sätt känner jag att det är för många tankar i mitt huvud just nu som måste få tänkas klart och landa först. I slutet av boken lyfts alla de biståndsprojekt som haft genusfrågan som fokus fram. Dessa projekt tycks ha fått en ovälkommen baksida. Eftersom dessa projekt varit västerländska organisationers skötebarn, har det fått konsekvensen att för att bli sedd som en god muslimsk afghansk politiker måste du inta en konservativ ställning i kvinnofrågor. Det finns de som menar att det hade varit bättre att bygga upp ett fungerande rättssystem med stärkta rättigheter för kvinnor innan genusprojekten drevs igenom. Jag är beredd att instämma och på något sätt väckte detta min ilska ännu mer. Den ogenomtänkta godheten och bristande kultur- och konsekvensanalysen. Fast, det är förstås alldeles alldeles galet att flickor skall behöva kläs ut till pojkar för att skydda familjens anseende. Jo, jag är nog lite upprörd över det också!
____________________________________________
Bokbingo: Kryss i rutan Set in Asia.