#lyrik

Lyrik är inte min favoritgenre. Faktum är att jag ofta upplever det som pretentiöst och därmed smått odrägligt och när jag läste litteraturvetenskap var diktanalys det tråkigaste jag visste. Däremot hade vi en väldigt engagerad föreläsare som kunde många av de klassiska dikterna på originalspråk och med inlevelse deklamerade vers framför oss. Det var behållningen av lyriken! Men, visst finns det ändå enstaka dikter som letat sig in i mitt hjärta och jag har till och med en favorit och det är en svenska dikt. Vi letar oss tillbaka till 1800-tal och romantiken och hittar Erik Johan Stagnelius mästerverk Till förruttnelsen. Jag vet, det är kanske märkligt att ha en sådan dikt som favorit, men läs så förstår ni! Den är underbar och så intensiv.

Till förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade brud, 

    att bädda vårt ensliga läger! 

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, 

    blott dig till förhoppning jag äger. 

Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren 

den suckande älskarn din boning skall nå. 

Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren 

    skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, 

    förkväv i ditt famntag min smärta! 

I maskar lös tanken och känslorna opp, 

    i aska mitt brinnande hjärta. 

             Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver                

                                               den stora, den grönskande jorden åt mig. 

Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver 

    därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 

    oss svartklädda brudsvenner följa. 

Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 

    och gröna gardiner oss dölja. 

När stormarna ute på världshavet råda, 

när fasor den blodade jorden bebo, 

när fejderna rasa, vi slumra dock båda 

    i gyllene ro. 

#sommarlovmedkulturkollo