de öde fälten

I helgen har jag lyssnat på De öde fälten av Elly Griffiths som är den sjunde delen i serien om arkeologen Ruth Galloway. Det här är en serie som jag verkligen har gillat och det har mest handlat om att jag tyckt så mycket om de återkommande personerna med Ruth och Nelson i spetsen. Själva kriminalhistorierna har väl i ärlighetens namn aldrig varit särskilt intressanta, ibland har jag nästan glömt bort att det finns en sådan i böckerna. Men ...

Plötsligt känner jag en viss mättnad. Ruth utvecklas liksom inte. Visst har hon blivit mamma under seriens gång och dottern har nu blivit fem  år gammal, men ändå händer inget. Hon och Nelson blir det aldrig något av, inte heller ger hon någon annan en riktig chans. Hon bor i sitt hus vid saltängarna, suckar över sin ensamhet på helgerna, nojjar över sin vikt när en fest närmar sig och inte heller gör hon någon yrkesmässig karriär på universitetet. Hon är väl på det sättet som folk är mest, men som litterär karaktär i en serie räcker det inte hur länge som helst. Det blir för tråkigt, särskilt när det inte döljs bakom en mycket spännande deckarhistoria. Jag skall inte påstå att jag är redo att göra slut med Ruth, men någon större längtan efter del åtta i serien känner jag inte.

För att också säga något om handlingen så kan jag säga att den i De öde fälten kretsar kring familjen Blackstock. På deras mark hittas ett flygplansvrak från andra världskriget och i planet sitter piloten vid spakarna. Ruth förstår dock snabbt att det är något som inte stämmer med hela arrangemanget. Man hittar också kvarlevorna efter en annan kropp på en grisfarm tillhörande en i familjen Blackstock. En mystisk man som smyger omkring, en något märklig familj, och mot slutet ett evinnerligt regnande och en Ruth som, på sedvanligt manér, hamnar i en farlig situation. Där har ni handlingen!