hausfrau - det här är bra läsning!

Så kom den då äntligen - den där riktigt uppslukande läsupplevelsen! Att det skulle komma i form av klaustrofobisk ångeststämning i Schweiz var kanske inte vad jag trodde, men Jill Alexander Essbaums Hausfrau är verkligen det bästa jag läst på länge! Jag har varit helt uppslukad av berättelsen de senaste dagarna och det är som bekant alltid en underbar känsla. Det här är en sådan bok som får mig att utbrista "Du måste bara läsa den!"

Bokens huvudperson är Anna Benz, en 37-årig amerikanska bosatt i Zürich sedan nio år tillbaka. Gift med bankmannen Bruno, hemmafru, trebarnsmamma, deprimerad och ångestfylld. Bruno gifte hon sig med för att det var någon slags kärlek, eller kanske attraktion. Barn har hon fått fast hon nog egentligen aldrig var så intresserad av att skaffa barn och dessutom har hon lite svårt för ena sonen och dottern, ja det är en historia i sig. Anna bor i en välbärgad (i alla fall är det mitt intryck) förort och svärmor bor alldeles i närheten. I en slags passiv, deprimerad livsleda går Anna omkring i detta liv där inget tycks göra henne lycklig och inleder det ena förhållandet efter det andra med olika män. De korta fysiska mötena är som kickar för henne, som något hon måste göra för att stå ut. Hon döljer sina förbindelser för alla, även för sina terapeut. Hos terapeuten får hon istället utforska sig själv på ett annat sätt. I den jungianska terapin får Anna ställa de stora frågor, men svaren är få och hon möts ofta av Frau Doktor Messerlis motfråga, ställd med kraftig brytning: "What do you think, Anna?"

Schweizarna i Essbaums roman är ett folk som inte släpper in främlingar. De är artiga, men avståndstagande och det inkluderar även Annas make, även om jag ibland undrar om det inte mest är i Annas huvud som han är så kylig. Anna börjar efter nio år i landet på en språkkurs för att lära sig tyska och kanske komma in i samhället  och även sin egen familj lite mer. Problemet är bara att kursen är på högtyska och inte schweizertyska - detta obegripliga språk som hon aldrig kan få något grepp om! Schweizarna själva verkar mycket ogärna tala högtyska och Anna fortsätter vara utestängd, samtidigt som barnen glatt pratar schweizertyska med pappa Bruno. Det är en situation som jag förstår är värd en ångestpromenad om natten till bänken på kullen.

Jag sugs in i denna berättelse, blir en del av berättelsens universum. Jag blir tokig på Anna emellanåt och hennes oförmåga att göra något åt sitt mentala tillstånd och hela sin livssituation. Jag blir irriterad på hur hon liksom går runt och bara ser det negativa i allt. Samtidigt känner jag sympati för henne
och för hennes situation. Hon lever på något sätt parallellt med sitt eget liv, som om hon går bredvid, tittar på, lider. Hennes passiva livshållning förhindrar henne från att bli en del av sitt eget liv, samtidigt som alla runt omkring henne på något sätt tycks vilja ha henne precis där hon är. Ja, inte terapeuten förstås som faktiskt vid ett tillfälle vill försöka få Anna att förstå att en modern kvinna inte behöver vara så olycklig, men Anna är på något vis inte mottaglig för detta.

Slutet. Det är helvetiskt. Det är allt jag tänker säga om den saken.

(Rec.ex från Brombergs)