änkan

Jean Taylor är en helt vanlig kvinna, en som smälter in i mängden. Hon är gift med Glen, hennes livs stora kärlek. De lever ett ordinärt liv, visserligen utan barn, men med jobb och hus och en yta där allt tycks vara bra. Men, så blir Glen anklagade för ett brott. Ett brott som involverar ett försvunnet barn och snart är Glen på landets alla förstasidor och i alla nyhetsmedier på tv och han är dömd redan innan domstolen har sagt sitt. Jean är kvinnan som står bredvid, som står vid sin mans sida, men vem är hon egentligen? Hur var deras liv tillsammans? När boken inleds har Glen dött och Jeans historia kan få plats och utrymme.

Änkan av Fiona Barton är intressant. Kanske är intressant ett trist ord att välja, men det är just det den är och det som gör den så bra. Brottslingen är ofta skildrad och brottsoffret likaså. Men den äkta hälften till brottslingen är mer dold i dunklet såväl i våra medier som i litteraturen. Det Barton gör är att skriva fram sin historia genom att låta Jean återberätta hela händelseförloppet. Vad är sanning, vad är lögn, vad kan man bortse från i ett äktenskap, varför gör man det? är frågor som på något sätt bär berättelsen. Sägas bör att detta aldrig blir trist eller oengagerat - det här är en psykologisk thriller med nerv från början till slut. Förutom Jean får också barnets mamma en hel del plats i berättelsen. Om Glen är mediernas hatobjekt, så är mamman deras älskling. I alla fall inledningsvis. Men, journalisternas minne är kort och när månaderna och åren går falnar också deras intresse för mamman som oupphörligen hävdar att barnet lever och hennes tårar väcker inte längre allas medkänsla.

I Änkan kan man både sympatisera med personerna (nå, inte med Glen då) och förvånas eller till och med bli arg på deras beteenden. Det kan vara frestande att säga att man själv aldrig skulle bete sig si eller så, men vad vet man om det egentligen när man aldrig har varit i en liknande situation? Barton har gjort sina karaktärer levande, fått med människors många olika sidor, befunnit sig i gråzonerna. Det gillar jag skarpt! Boken är Bartons debut och den ger minst sagt mersmak. Det här blir en författare att följa!

(Rec.ex från Massolit)