singöspionen

Solbritt, 62-årig kriminalinspektör och arbetsnarkoman, har tillsammans med sin man Rune köpt en sommarstuga på Singö i Roslagen. Äntligen skall de ha semester och bara koppla av i stugan och tänka på allt annat än jobb. Med sig till Singö har de också sitt barnbarn Isabelle, en tonåring som lite oväntat valt att tillbringa några sommarveckor med sin morföräldrar. Av en granne får de reda på att det skedde ett mord på ön för trettio år sedan, närmare bestämt på den numera nedlagda militärbasen, men allt verkar inte vara riktigt uppklarat. Solbritt kan inte låta bli att börja snoka i ärendet och snart är semester ett minne blott och hon är istället helt insyltad i det gamla mordet.

Häromveckan fick jag hem den fjärde delen i Singöserien, Änglabarnet, och den kortromanen gav mersmak så nu har jag lyssnat på första delen i serien. Jag måste erkänna att själva deckargåtan i Singöspionen av Gustafson & Kant lämnar mig helt oberörd. Faktum är att den tråkar ut mig en aning mellan varven. Troligen beror det på en kombination av att alldeles för mycket berättas alldeles för tidigt och att kalla krigets militärhistorier inte alls tilltalar mig. Det jag tycker om i boken är istället Solbritt själv och hennes familjeliv med en make som helst bara vill ha lite lugn och ro med sin fru och barnbarnet Isabelle som är som tonåringar är mest.

Skärgårdsmiljön, bokens stillsamma semestertid och avsaknaden av blodigt mord och gastkramande spänning gör det hela rätt småputtrigt, men det håller inte riktigt. Det är ganska tjatigt på något sätt. Kanske är det här en serie som gör sig bäst när man själv kommit in i semesterlunken. Eftersom det inte blir någon sådan för mig i år (två korta semesterperioder bara) så tror jag att övriga delar i denna serie får vänta till nästa sommar.