7 okt. 2012

fuskaren som försvann

Fuskaren som försvann (inbunden)

Per Naroskin som författare? Jo, men visst funkar det! Eftersom hans debutroman Fuskaren som försvann handlar om terapi och psykoanalys tänker jag först att det kanske är en del självupplevt i den här romanen, men jag inser redan efter någon sida det orimliga i den tanken, och då kan jag koncentrera mig på handlingen och ägna mig helt åt de fiktiva terapeuterna.

Faktum är att jag har tillbringat hela helgen tillsammans med bokens huvudperson, Martin, och tycker att det varit en riktigt trevlig läshelg. Handlingen börjar med att Martins hyreskontrakt på Östermalm blir uppsagt och han tvingas högst motvilligt, och i pressande sommarvärme, flytta sin mottagning till Södermalm. En gammal tobaksaffär blir hans nya tillhåll och han trivs varken i lokalen eller i stadsdelen. Hans enda klient under de första månaderna, då han egentligen har sommaruppehåll, är Madeleine som inte vill ha terapi utan ha hjälp med sin pappa.

Så ringer Sofia, som gick samma utbildning som Martin och en man vid namn Danny för tio år sedan, och berättelsen hoppar bakåt i tid. Det blir en historia om vänskapsband, om handledningstillfällen, om Fuskaren, om sanningar och lögner, om att inte berätta om sitt liv för människor man umgås med.

Det hela är nästan märkligt intressant fast det egentligen är lite torrt mellan varven. Ibland blir det lite mycket om olika terapiformer, om kampen mellan psykoanalys och KBT, men jag tappar aldrig intresset för berättelsen. Varje gång jag tänker att nu börjar det bli lite segt kommer det snart något som gör att berättelsen förs framåt. Jag blir nyfiken, vill veta om jag gissat rätt när det gäller vad som är så märkligt med Danny och hans klient. Vill veta vad som hänt, varför det vilar ett sådant tryck över berättelsen.

Boken är uppdelad i tre delar och den första delen är lite mer humoristisk än de andra två, där Martins tragikomiska TV-framträdande är höjdpunkten. De andra delar är allvarligare och jag upplever det som en bok med växande allvar och  ändå finns det en lätthet i boken som nog främst beror på språket. Inte alla som klarar att balansera på gränsen mellan lätthet och allvar men här funkar det riktigt bra.  Förhoppningsvis kommer det  fler böcker av Naroskin, men kan han skriva en lika bra boken även om ämnet inte är kopplat till psykologi?

(Rec.ex. från Norstedts)

2 kommentarer:

  1. som sagt, intressant och inte som den fars romantiteln antyder

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov ingen Hundraåringen-kopia! Mycket allvarligare på ett positivt sätt.

      Radera