mitt grymma öde

Jag kan inte så mycket om klassisk musik men jag tycker om att lyssna på det. Vissa kompositörer har jag lite bättre koll på än andra och Händel är en sådan. Vi pratar barockmusik och vem kan motstå barock liksom! Jag hade helt missat att det kommit en skönlitterär bok om Händels liv, men där stod den i pockethyllan och jag tänkte att det kunde ju vara intressant att få veta lite mer kompositören. Det lockades också med prat om kastratsångare och det är något jag finner märkligt fascinerande och en smula  motbjudande om jag skall vara ärlig.

Ni förstår själva att jag väntade mig en rätt intressant bok och det är väl inget större fel på innehållet. Händel är inte någon sympatisk typ och dessutom är han fet, rätt argsint och troligen ful. Hans lust riktas, bortsett från musiken, mot män, men det är ont om romantiska yttringar. Snarare är allt ganska rått, inte bara Händels kärleksliv, utan hela berättelsen beskrivning av samtidens miljöer och personer. Inget fel med det heller egentligen. Problemet för mig är språket. Carl-Michael Edenborg som skrivit Mitt grymma öde, är idéhistoriker och det märks. Språket är en mix mellan knastertorr akademisk text, lite mer lättillgängligt essäspråk och däremellan en smula skönlitterärt. Det fungerar inte alls för mig. Det flyter inte på och jag saknar själ och hjärta. Jag anar att Edenborg på något sätt ser det hos Händel, men han lyckas inte förmedla det till mig. Jag känner mig besviken och ger upp på sidan 119. Tyvärr.