hurra, hurra för tove idag!

Idag skulle Tove Jansson ha fyllt hundra år och självklart är det många av oss bokbloggar som uppmärksammar detta. Det finns t ex ett bloggmaraton anordnat av Bokbabbel där en rad olika bokbloggare publicerar inlägg under dagen. Kul idé och jag kommer absolut att titta in hos de olika bloggarna.

Min egen relation till Tove Jansson består mest av Mumintrollen, som för de flesta andra gissar jag. På min lågstadieskola fanns ett litet bibliotek inne i musiksalen och jag minns exakt vart muminböckerna stod. Jag föll för framsidan på böckerna och läste flera av dem så snart jag var tillräckligt bra på att läsa. Kanske var det i trean? Sedan  sändes den japanska tecknade versionen av Mumintrollen på tv och den såg jag också och tyckte om, men så här i efterhand kan jag tänka att den egentligen är alldeles för tillrättalagd och anpassad till barn. De svarta stråken och vemodet som är så framträdande i böckerna hade skalats bort och serien var nog lite för glättig.

När jag som ntittonåring läste litteraturvetenskap och kom  fram till kursen som innehöll utvald barnlitteratur insåg jag att Mumintrollen är vuxenböcker. Pappan och havet blev ögonöppnaren och jag älskade den boken med det psykologiska djupet (hej, Jung!) och efter det läste jag också om någon mer av böckerna (minns inte vilken) och tog Mårran till mitt hjärta. Skulle nog nästan vilja säga att Mårran är min favorit bland figurerna i Mumindalen. Jag läste om Pappan och havet igen för ett par tre år sedan. Då hade jag genomgått min egen trettioårskris och Muminpappan kom mig ännu närmare. Tänker att den boken borde jag fortsätta att läsa om med jämna mellanrum under livet, för jag tror den växer och är en bok som blir bättre och läsupplevelsen lite annorlunda hela tid ju längre livet går och livserfarenheterna blir fler. Tove Janssons böcker kanske inte bara borde stå på barnavdelningen, kanske är det dags för landets bibliotek att ställa några ex på vuxenhyllan också?