begravda i himlen

Har ni någon gång suttit på en obligatorisk föreläsning och känt att ni egentligen inte fattar särskilt mycket av vad föreläsaren pratar om men ni sitter ju där ni sitter och ungefär en gång i halvtimmen kommer det något begripligt och ni vaknar till en stund? Precis så kände jag när jag lyssnade på Begravda i himlen av Amanda Padoan och Peter Zuckerman.

Boken är långt utanför min bekvämlighetszon och handlar om en klättring på berget K2 år 2008 som ledde till att elva människor omkom. Jag ska vara ärlig. Det här blev alldeles för tekniskt för mig. Det är rep och fästanordningar, satellittelefoner och tält, höjdangivelser och väderrapporter. Jag hänger faktiskt inte alls med. Förstår knappt varför människor dog. Varför valde jag då att lyssna på den här boken, tänker ni? Jag är knappast någon bergsklättrare (tung som en bisonoxe och dessutom höjdrädd ...) och drömmer inte heller om att bli det. Så varför? Jo, på baksidan utlovades att läsaren skulle få lära sig mer om sherporna, i alla fall om två av dem.

 "De har länge varit hjältar i det fördolda, men här ger Amanda Padoan 

och Peter Zuckerman dem röst och historia. Vi får följa sherporna Chhiring 

Dorje Sherpas och Pasang Lamas livshistorier, från deras byar högt upp i 

Himalaya, till slummen i Katmandu, över glaciärerna i Pakistan till

baslägret på K2." 

Låt mig säga så här. Det är alldeles för lite om det. Visserligen inleds boken med en historisk bakgrund om sherporna, som har Himalayatrakterna som sin träningsarena, och det är rätt intressant. Sedan får vi veta lite mer om framför allt Chhiring, sedan börjar klätter- och olycksberättandet och det är ungefär lika intressant som ... Ja, nåt tråkigt och här tänker jag genast "statistikföreläsning", men det finns ju för all del de som gillar det också ...

Något positivt då? Ja, all läsning och lyssning leder ju till någon form av lärdom och i detta fall har jag lärt mig skillnaden mellan expeditionsklättring och alpin klättring. Det förstnämnda verkar var ungefär som klättervärldens charterresa och de som ägnar sig åt detta blir inte berömda. Jag blir förvånad av att läsa hur förhållandevis lätt det verkar vara att bestiga Himalaya, men någon charter á la solsemester är det förstås inte tal om. De coola killarna och tjejerna ägnar sig åt alpin klättring och helst utan syrgas.

En annan positiv sak med att lämna deckarträsket som jag myst omkring i alldeles för länge och lyssna på något helt annat var att jag plötsligt kände ett starkt behov av att läsa själv och inte hela tiden lyssna på en uppläsare. Perfekt! Nu är jag en läsande människa igen och det kanske kan bli lite mer liv på den här bloggen. På tiden!