skymningslandet

Martina är tjugotvå år och fast i en timanställning på ett hotell där chefen förväntar sig att alla alltid kan jobb och att ingen någonsin behöver vara ledig eller ha semester. Alltid nåbar och alltid tacka ja till jobb är vad som gäller för Martina. Hon avskyr sitt jobb och jag tänker att det är förståeligt och att Marie Hermanson nog har fångat väl hur arbets- och livssituationen ser ut för många unga idag.

Vändningen för Martina kommer när hon träffar en gammal kompis, Tessan, som bor på herrgården Glimmenäs. Hon frågar om Martina vill hänga med dit och Martina, som just blivit utsparkad från sin andrahandslägenhet tackar självklart ja. Det visar sig att Tessan är anställd som husa åt en gammal dam och det hela är en aning speciellt. Damen, tant Florence, lever som om det fortfarande vore 40-tal och som om hennes far och hans vänner fortfarande vore i livet. Kläder, mat och mycket annat är anpassade efter den gångna tiden. Martina erbjuds jobb som tant Florences sekreterare, och får snabbt komma in i såväl klänningar från 40-talet som skrivmaskinsarbete. Tiden flyter stilla och allt är som en parallell tillvaro till den vanliga världen och Tessan och Martina känner sig trygga på Glimmenäs. Så kommer först en vilsen flicka som ingen vet något om till herrgården. Hon tror att allt är ett lajv och går in för att spela den judiska flickan som undkommit koncentrationslägret. Hon kallar sig Judit Rosenbaum och blir, precis som Tessan och Martina, kvar på herrgården. En tid senare kommer också två unga män som Martina och Tessan träffat inne i stan och även de blir kvar. Den gamla damen tycks inte misstycka det minsta. Hon lever vidare i sin 40-talsvärld och de andra spelar med samtidigt som de får en paus från den verklighet och vardag de aldrig riktigt kommit till rätta i. De befinner sig där på herrgården, i Skymningslandet, och börjar sakta smida planer för hur allt skall bli deras när den gamla damen dör.

I samband med att tant Florence blir inlagd på sjukhus dyker en ovälkommen gäst dyker upp på herrgården och nu bryts den still lunken och ett händelseförlopp som skall bli allt mer obehagligt startar och inget kan någonsin bli som det var den första tiden på herrgården.

Jag tycker det finns något suggestivt över Skymningslandet. Marie Hermanson har en speciell förmåga att ta en berättelse och skruva till den så att det blir obehagligt, drömskt och säger något om vårt samhälle. Skymningslandet är inget undantag från det konceptet, men det är något med berättelsen som gör att jag inte tycker att den är riktigt lika bra som Hermansons böcker brukar vara. Å andra sidan betyder det bara att boken var helt ok och nog så bra, så kanske var det bara mina förhoppningar som ställde till det lite. Mina favoritböcker av Hermanson är fortfarande Ett oskrivet blad och Mannen under trappan. De böckerna rekommenderar jag verkligen!