där vägarna möts

I Tommi Kinnunens roman Där vägarna möts får vi följa en familj under 1900-talet och det är främst genom familjens tre kvinnor vi får det hela berättat. Först Maria under tidigt 1900-tal, sedan genom hennes dotter Lahja och till slut genom Kaarina som är Lahjas svärdotter. Deras liv löper naturligtvis tidvis parallellt och de delar också hus vilket ger en extra dimension till berättelsen. Det är en familjehistoria, men eftersom den utspelar sig under nästan ett helt sekel är det också en berättelse om samhället och de förändringar som samhället genomgår.

Maria är i början av 1900-talet en nyutexaminerad barnmorska med skinn på näsan, en dotter och ingen man. Hon bosätter sig i en liten by i nordöstra Finland och hjälper de fattiga kvinnor genom svåra förlossningar och viskar tröstande ord i deras öron. Bokens inledningsscen är stark - fysisk, kraftfull och närmast ångande. En sådan scen man inte kan värja sig mot, som gör att man är fast i boken.

Lahja är Marias dotter och hon tänker inte bli någon barnmorska i obygden. Hon lär sig istället att fotografera. Hon träffar också Onni, mannen hon skall komma att dela sitt liv med. Han är en bra far till hennes barn. Han super inte, han är händig och snäll, men det är ändå inte en man för Lahja. Hon är förbittrad. Visst går det, ju längre in i boken man kommer, att förstå varför, men det betyder inte att jag tycker om henne. Jag tycker däremot om att läsa om henne och jag tycker att hennes person är bokens mest intressanta och på något sätt viktigaste att berätta. Kvinnan som hamnade i fel liv, trots att hon valde själv. 

Kaarina är den som tar oss med in i moderna tider. Hon är gift med Lahjas son Johannes och delar det stora och märkliga huset med sin svärmor som väl inte alltid har ett gott öga till henne. Kaarina gör 1996 en upptäckt som avslöjar något av det som alltid förtigits i familjen som hon gift in sig i.

Jag tyckte så mycket om att läsa den här boken och att följa den här familjen! Det är något som alltid tilltalar mig med familjehemligheter och livsberättelser där smärtan får utrymme och detta är inget undantag. Bokens komposition, där de tre kvinnorna får framträda i olika decennier, ger berättelsen en slags naturligt framåtskridande rytm med barn som föds och gamla som dör och det moderna samhället som sakta smyger sig in  i var mans liv. Jag skriver inte mer om boken nu för det är risk att jag avslöjar för mycket då, men jag hoppas att boken läses av många för det är den väl värd.

(Rec.ex från Norstedts)