maskiner som jag

London 1980-tal. Charlie och Miranda är grannar, men också ett par. Han hoppar mellan jobb, utan någon egentlig inriktning i livet. Hon är en målmedveten student. Men Miranda visar sig bära på en mörk hemlighet. Allting avslöjas när Charlie köper Adam, en mänsklig robot. Adam är så nära en människa man kan komma, både till det yttre och det inre. Han har till och med sex med Miranda och kan röras till tårar. Snart kastas dessa tre in i ett triangeldrama med stora konsekvenser. (Från Bokus)

Det här är en bok jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. Den gör mig förbryllad. Vi kan börja med tiden. 1980-tal. Varför? Det mest som rör hänvisningar till årtal i den här boken är förvirrande för inget stämmer riktigt. Internet 1982. Nej, förstås inte. Inte en hel del andra tekniska hänvisningar heller. Mitt i allt är ändå Thatcher premiärminister, men gällande det finns också en del uppgifter som gjorts om. Varför är det så här i  Ian McEwans bok Maskiner som jag? Jag vet inte. Min enda förklaring är att detta är så sinnrikt att det går över mitt huvud.

Roboten Adam är en intressant karaktär. Han är smart och stilig, men blir samtidigt hela tiden allt mer obehaglig med sina konstiga kärlekskänslor och haikudikter som han skriver. Charlie och Miranda är också en aning udda, men Mirandas hemlighet ska ju komma att avslöjas och också spela en stor roll för berättelsens utveckling.

Jag lyssnar och ibland dras jag in i berättelsen, ibland blir jag trött på en av personerna eller på alla tre, ibland försöker jag hänga med i de konstiga tidsreferenserna. Ibland vill jag ge upp, ibland vill jag lyssna en stund till. Till slut har jag ju ändå kommit igenom boken och vad jag ska tycka vet jag inte alls. Men, det jag nog kommer att bära med mig är det jag på något sätt ändå tror är berättelsen bärande fråga: Vad händer med oss människor när vi skapar en maskin som vi ger egenskaper som gör att vi riskerar att förlora kontrollen över händelseförloppet?