under fikonträdets skugga

Susanne är en kvinna 50+ som vigt hela sitt liv åt att ta hand om sin framgångsrike man och sina två döttrar. Nu är barnen vuxna med egna liv, karriären består av en deltidstjänst som högstadielärare och maken har sagt tack och hej och flyttat in till sin nya kvinna. Kvar står Susanne som nu måste bygga upp sitt liv, ett eget liv. Först måste hon bara hitta någon vettig bostadslösning och dessutom någonstans att förvara allt bohag från den numera sålda familjevillan.

I arv har Susanne fått en gammal nergången mjölkbutik på Gotland och dit tar hon alla sakerna för förvaring. Av en slump dyker det upp en turist som frågar om priset på en av alla sakerna som står på gården. Det blir starten på en ofrivillig och smått oorganiserad loppis och snart dyker det upp en man på cykel som vill köpa en bok och han blir starten på något som är både nytt och ovant för Susanne.

Jag tycker egentligen om idén i den här feelgoodromanen. Att starta om mitt i livet är ju ett tacksamt tema i genren och fungerar allt som oftast bra. Så även här. Jag tycker också om miljön med den avlägset belägna fastigheten och den gotländska landsbygden (boken är väldigt Visbybefriad). Det som däremot förbryllar mig är att jag inte tycker om huvudpersonen Susanne. Hennes velande och osäkerhet kring allt från vikt till jobb till bostadsort till kärlek är säkert och visserligen trovärdigt skildrat, men det blir för mycket och driver mig till vansinne. Ibland kan det vara intressant att läsa om människor som man inte tycker om, men det här är fel genre. Saken blir inte mycket bättre av att jag också finner hennes döttrar rätt jobbiga och mannen på cykel är inte heller någon stor favorit. Den person jag egentligen tycker mest om är en flyttgubbe med gott hjärta och en dos klokskap. Inte en av huvudkaraktärerna om jag säger så.

Boken är absolut inte dålig, men jag förväntar mig att tycka om huvudkaraktären i en feelgood. Det blir ett medelbetyg trots allt för Camilla Davidsson lyckas ju ändå hålla mig kvar i sin berättelse Under fikonträdets skugga ända till slutet trots att jag många gånger vill ruska om Susanne och skrika "Skärp dig!!!".