bokbloggsjerkan 31 aug - 3 sept

Den här veckan är det svårt i jerkan. Så svårt att jag faktiskt för en stund tänkte hoppa över den, men det skulle ju kännas lite mesigt. Jag tar mig alltså, med viss tvekan och utan anspråk på att ha rätt, an uppgiften som Annika inspirerats till efter att ha läst ett inlägg hos en för mig okänd bloggare, Peter Rozovskys (som ni kan läsa mer om hos Annika) och så här lyder veckans jerka:

Han uppmanar sina läsare att besvara frågan Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner. 

Och nu uppmanar jag dig att göra detsamma! Om du inte läser kriminalromaner kan du naturligtvis adoptera frågan till vilken genre du vill. 

Jag läser en del svenska kriminalromaner. Ibland även någon brittisk men de ser jag allra helst på TV. Enstaka kriminalromaner från andra länder läser jag också. Finns det något som jag tycker är typiskt svenskt?

Jag föredrar svenska deckare och då är ju fråga varför. Jag tror att miljöerna spelar in. De är bekanta även om jag inte besökt platsen. Det är inga problem att förstå hur en liten by på landsbygden fungerar (särskilt inte eftersom jag själv är uppvuxen där). Vissa adresser i storstäder är så kända att jag som läsare snabbt förstår i vilken slags område personerna befinner sig och därmed kan jag automatiskt dra vissa slutsatser om  personer, bostäder, klass, livsstil. Öland, Gotland, Västkusten - inga problem att göra sig en bild. Författarna mixar garanterat in en del av våra fördomar om dessa platser och så funkar det ännu lite bättre.

Även persongalleriet är så klart lättare att förstå i svenska deckare. Kriminalkommissarien leder visserligen utredningen men är ingen direkt maktfigur. Hen är alltid beroende av sitt team och är väl medveten om det. Det finns sällan några spänningar mellan kön och klass. Klassperspektivet blir tydligare i brittiska deckare och där tycker jag kommissarie Lynley och Barbara Havers är ett praktexempel. Polisernas privatliv i svenska deckare är rätt likartat även om vissa har barn och andra inte, vissa är skilda och andra inte. Det hämtas på dagis, handlas på Konsum och dricks kaffe till frukost medan morgontidningen läses.

Brotten då? Jag där tycker jag en tydlig trend är att morden blir råare. Det plågas och torteras. Det är blod på både insidan och utsidan av böckerna. Förövarna har ofta en trasslig bakgrund som gjort att hen själv utsätter andra andra för olika typer av hemskheter och/eller hämnd. Jag tycker att den typen av förklaring till mördarens motiv är vanligare i svenska deckare än i de utländska jag läst, framför allt tycks det finnas ett stort behov av att förklara den typen av bakgrund och inte bara den direkta bakgrunden till brottet i sig. Just det tycker jag utmärker nordiska deckare i stort, för nog påminner de nordiska deckarna en del om varandra? (Och här drabbas jag av en plötslig insikt om att jag inte har en aning om hur det är med de finska deckarna. Finland är verkligen ett ständigt dåligt samvete ... Kanske kan Bokmässan råda bot på detta?)