himmel över london

Jag älskar när Håkan Nesser läser in sina egna böcker. Han läser med sådan känsla, dialekten är utslätad men ger karaktär. Han läser i lagom takt, som lyssnare hinner jag med, även om det samtidigt är ganska lätt att somna, men det är ju en av de saker som är så skönt med ljudböcker (och helt ärligt oundvikligt när jag alltid väljer att börja lyssna typ 23.30 ...).

Nessers språk och stil tilltalar mig också, även om jag kan tycka att han kunde variera uttrycken ibland. I Himmel över London älskar karaktärerna ofta. Det låter ju betydligt bättre än k******, men det blir lite tjatigt. Förutom det, inga invändningar mot språket. Det finns ett flyt som är karaktäristiskt för Nesser och det dyker ofta upp lite gammaldags uttryck som jag alltid ler älskvärt åt när jag läser/hör.

Men, med det sagt ... Jag är inte speciellt förtjust i berättelsen i sig. Den blir lite lång. Jag fattar inte tycke för någon av karaktärerna, men samtidigt tycker jag inte heller illa om någon av dem. Långt in i boken väntar jag på att de olika historierna skall vävas samman, att den stora händelsen - födelsedagsmiddagen - ska bli det ultimata slutet. Men ... jag tappar intresset efter vägen. Spionhistorien, syskonrelationerna, kärleksrelationerna, det socialistiska paradiset - inget engagerar mig riktigt och jag förstår egentligen inte varför. Det är ju sånt jag brukar gilla. Hade jag tyckt bättre om boken om jag läst den istället för att lyssna på den? Kanske, för den är väldigt lång och det tog många veckor att lyssna igenom den.

Nesser är dock fortfarande en av mina absoluta favoritförfattare och jag ser fram emot att lyssna på hans femte bok om kommissarie Barbarotti, Styckerskan från Lilla Burma, men jag tar en annan ljudbok emellan. Två böcker av samma författare i rad är sällan en bra idé.