5 sep. 2012

boel och oscar

Boel och Oscar (inbunden)

En 30-årig före detta gallerist och en 90-årig före detta arktitekt som bor i samma trappuppgång och blir vänner - en så bra idé till en bok! Det är ju något lockande med vänskap över åldergränserna. Den äldre och klokare som kan vägleda den yngre samtidigt som den yngre kan bidra med livslust och nya idéer. Jag satte mig för att läsa Josefine Sundströms nya bok Boel och Oscar med rätt höga förväntningar, inte minst eftersom jag tyckte så mycket om hennes debutroman Vinteräpplen.

Infriades förväntningarna? Nja ...

Boel flyttar in i samma bostadsrättshus som Oscar redan bott i under många, många år. Hon håller sig för sig själv men tvingas till slut prata med Oscar efter att hon upptäckt en vattenläcka i sin garderob. Oscar är inte den tillbakadragna typ, snarare är han nästan onaturligt frågvis på det där sättet som bara en litterär karaktär kan vara. Boel är något mer trovärdig i sin inbundenhet som en följd av ett uppbrott och flytt till en ny stad. Ett brev hamnar fel, Oscar läser det av misstag, förstår att en Daniel som stått Boel nära är döende och han börjar nysta i historien. 

Både Boel och Oscar har sorger att bära och båda känner skuld. Oscar har burit sorgen efter sonen i många år och relationen till dottern har därför inte blivit den bästa. Hans hustru Gerda bor på ett hem för dementa och situationen på hemmet oroar Oscar. Boel har brutit upp från sitt liv i Göteborg, tagit en paus i livet, men bitterheten gör att hon inte kommer vidare. Oscar försöker vägleda, men det går inte alltid så smidigt som han hoppats. Vänskapen byggs sakta upp mellan Boel och Oscar och utvecklas till något riktigt fint. 

Boken blir bättre i takt med att vänskapen mellan de båda grannarna utvecklas, men jag tycker boken är spretig och jag vet inte riktigt vad Sundström vill berätta. Är det en bok om vänskap? En bok om situationen på landets ålderdomshem? En bok om att förlåta, gå vidare? En bok om att dö värdigt? En bok om hur det kan gå till i en bostadsrättsförening? En inblick i konstvärlden? Det känns som Sundström slänger in lite det hon stött på under arbetets gång och helheten blir lidande av det. Jag hade hellre sett en mer fokuserad berättelse, med karaktärer som känns trovärdiga hela vägen och inte mellan varven. Vissa delar av boken känns också märkligt konstruerade, som när Oscar gömmer sig i städskrubben för att se hur det går till på natten på den avdelning där hans hustru. När ingen nattpersonal dyker upp hjälper han de gamla och skröpliga, duschar dem, serverar silverte och det blir mysigt i rena Karin Brunk-Holmqvist-andan. Boken pendlar på det här sättet mellan allvar och charm och jag tycker inte det funkar optimalt.

Jag hoppas att Sundström hittar tillbaka till den nivå på berättande som hon hade i Vinteräpplen och att det här var en tillfällig svacka med ett lite väl sockersött slut.

(Rec.ex från Forum)

2 kommentarer:

  1. Inte jättesugen på denna men håller med om att det är en intressant idé!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tyvärr blev boken en liten besvikelse. Synd.

      Radera