ät mig

Nu är det dags att bli genrekluven igen för det händer ju lite då och då när man läser böcker. Jag hade förväntat mig att Ät mig av Agnès Desarthe skulle vara en feelgoodroman, men det är den bara till hälften. Myriam, som är en bit över 40 år, öppnar en restaurang i Paris för att det på något sätt är hennes sista hopp och det enda hon kan göra. Hon svänger utan svårigheter ihop diverse rätter (päronpaj med choklad och peppar är den som låter godast!) i det lilla köket och på kvällarna drar hon ner plåtjalusierna och restaurangen blir hennes enkla boning där hon badar i den stora diskbaljan. Trots att hon inte är någon slipad affärskvinna lyckas hon, men hjälp av personer som blir hennes vänner, få restaurangen på fötter och hon hittar alltmer hem i sig själv och sitt liv. Så långt feelgood, men med ett bättre språk än vad genren generellt bjuder på. Men ...

Det finns en parallellhandling som handlar om hur Myriam har brutit upp från sitt tidigare liv med man och en son. Hur hon lämnat det livet, levt med en cirkus och varit deras kock under några år. Hon lever med konsekvenserna av sitt val, på gott och ont. Det är den här delen som stökar till det för det här ingen feelgood. Här är det snarare ren ångest och svärta, men det är lite bortslarvat. Jag tycker det känns som att Desarthe valt bort den starkaste delen av berättelsen, den stora romanen, och istället fokuserat på den något enklare, något glättigare berättelsen. Det är synd, för Myriam har potential att vara en mycket mer intressant litterär figur än vad hon nu blir. Som helhet blir det en helt ok bok, men jag har svårt att bortse från att den hade potential att bli så mycket mer.