brända skuggor

När jag läste om Kamila Shamsies bok Brända skuggor blev jag nyfiken och fylld av lust att läsa den. Ni vet, så där som man blir ibland utan att man tänker efter. Jag lockades garanterat av orden Japan, brittiskt kolonialvälde och Afghanistan. Jag var inte lika uppmärksam på orden atombomb, invasion, 9/11 och Guantanamo.

Faktum är att jag skjutit på läsandet, men under de senaste veckorna har jag tagit mig an boken. De första trettio sidorna tänker jag att "det här verkar ju bra", men så smyger det sig på. 9/11 kommer att dyka upp. Jag börjar fundera på vilken sidan det skall dyka upp på. Lusten att läsa försvinner samtidigt som jag tvingar mig att ta upp boken. Läser ett par sidor. Tänker på 9/11 igen. Det blir förstås ohållbar. Jag tappar handlingen, tappar intresse. Jag har nu lagt ner boken.

Det är bara att erkänna, Jag är trött på både andra världskriget och 9/11. När det gäller det förstnämnda har jag förstås läst en massa böcker under åren som utspelat sig under perioden 1939 - 1945 (och för all del under det tidig 30-talet också). Lägg därtill dokumentärer, tv-serier, filmer, samtal och lektioner i skolan, radioprogram, tidningsartiklar etc. Så många timmar med andra världskriget och då är det ändå långt ifrån ett specialintresse eftersom historia inte är ett favoritämne. När det gäller 9/11 minns jag det förstås. En fruktansvärd händelse som fört med sig så mycket oro i världen. Vi lever på sätt och vis alltid, såväl i västvärlden som i andra delar av världen, med 9/11 som en del av vår samhällspolitiska vardag. Därför orkar jag inte riktigt ta till mig det i litteraturen. Istället för att längta efter det litterära perspektivet på händelsen så skyr jag det. Orkar inte ta in det.

Tillbaka till själva boken. Jag tänker varken hissa eller dissa den. Det är bara att konstatera att bokens ämne inte passar mig. Jag lär mig läxan och håller mig borta från 9/11 och behöver nog även en rejäl paus från WW2 i litteraturen.

(Rec.ex från Tranan)