Jag brukar älska Sara Lövestam men förr eller senare dyker det förstås i alla författarskap upp något som man känner lite mindre för. Sanning med modifikation är den första Lövestambok som lämnar mig lite snopen. Att det dessutom är tänkt att bli en hel serie gör mig inte heller direkt lyrisk. Snarare tänker jag "måtte hon fortsätta skriva annat också, och då menar jag inte grammatikböcker".
Sanning med modifikation har förstås vissa saker som jag gillar, det är ju ändå Lövestam. Huvudpersonen, och den som hela serien skall kretsa kring, är Kouplan. En tjugoåttaåring med ett utseenden som en fjortonåring. Dessutom är Kouplan privatdetektiv, vilket är ett mycket roligare yrkesval av författaren än polis.Till på köpet är Kouplan papperslös flykting från Iran och måste därför hålla låg profil och synas så lite som möjligt. Kul att en så udda person får ta plats i den svenska litteraturen! Jag gillar det! Men ... samtidigt känner jag inget för Kouplan. Det borde vara en person jag vill lära känna, följa, komma närmre, men det finns liksom inte riktigt där. På något sätt är jag klar med Kouplan redan efter en bok.
Fallet som vår privatdetektiv skall lösa handlar om ett barn, Julia, som försvunnit från sin mamma mitt bland alla andra som shoppade vid Globen den dagen. Julias mamma kan av olika skäl inte kontakta polisen och vänder sig därför till Kouplan. Fallet i sig blir rätt intressant och att allt inte står riktigt rätt till är underförstått.
Boken fungerar som underhållning för stunden. Det tar inte emot och gör inte ont, men samtidigt känner jag inte heller engagemanget och det vill jag gärna göra för att jag skall vilja läsa fler delar i en serie. Ett mediokert betyg på en bok av en författare som kan så mycket bättre.
Till sist ... omslaget. Boken förtjänar ett mycket bättre omslag för det här är inte lockande och om jag inte kände till Lövestam sedan tidigare skulle inte detta omslag hjälpa mig att hitta till hennes författarskap. Säger inget mer om det nu.
(Rec.ex från Piratförlaget)
Tycker också omslaget ser ut som det blivit kvarglömt från ett tidigare decennium...
SvaraRaderaDet gör det verkligen. Jag undrar hur förlaget tänkte.
Radera