välkommen till amerika

"Vi är en ljus familj" säger mamman, den bedagade skådespelerskan, i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, trots att familjen sedan länge gått in mörkret. Flickan har slutat prata och kommunicerar inte heller på något annat sätt. Brodern har stängt in sig på sitt rum och spikat för dörren. Pappan, som trots att han är död, ändå hänger kvar med sin skugga, sin mentalsjukdom, sitt missbruk. Det hela hade börjat så bra med mamman som den vackra skådespelerskan, pappan som älskade naturen och så fanns festerna och skratten i den stora våningen. Men så förändras allt och flickan hänger kvar vid minnet av en fisketur, innan sinnesjukdom, rädsla och tystnad.

Det här är en skildring om en familj som både balanserar på gränsen till sammanbrott och samtidigt redan har passerat den. Det finns öppningar mot ljuset igen, men det invanda mönstret med tystnaden och den igenspikade dörren är starkare. Boström Knausgård låter oss på under hundra sidor ta del av en familj i upplösning, en familj som kunde ha varit ljus men där allt gick snett. Hon gör det utan övertydligheter eller utfyllnad. Hon skriver bara det som måste skrivas, överlåter till läsaren att fylla i det som saknas. Litar på sin läsare. Det bästa är att hon gör det utan att språket blir tungt och poetiskt. Hon skonar oss också från fragmentarisk berättarteknik. Boström Knausgård låter oss bara kika in, ta del av detta familjeuniversum sett ur den elvaåriga flickans perspektiv, låter oss bli berörda och hon gör det med ett glimrande språk och en vacker ton.

(Rec.ex från Modernista)