Ni vet hur vissa böcker blir liggande och liksom aldrig flyttas till läshögens översta plats? Kaddish av Henry Bronett vann jag för ett bra tag sedan i en utlottning som Västmanländskan hade och sedan dess har den legat där i högen. Nu fick den slinka ner i väskan och bli min pendlingsläsning, mest för att väskan var full av annat och en tunn lite bok var allt som fick plats. Så kan det också gå till när man väljer böcker! :)
Tror att det här är första gången någonsin som jag läser en bok som benämns som historietter, så lite utanför bekvämlighetsboxen var jag allt. Som genren antyder handlar detta om ett antal korta berättelser som samlats i en bok. På baksidan beskrivs samlingen så här:
"Med humor och värme, men även med bitande svärta, tecknar Henry Bronett i dessa historietter porträtt av människor som står ensamma med sin sorg, sin undran, och som enträget söker efter en identitet och ett sammanhang i sina liv"
Den är också tydligt judisk och jag tycker mig känna igen den karaktäristiska judiska humorn från diverse böcker som t ex Jonathan Tropper och Stephan Mendel-Enks men också från filmer och tv-serier (och här måste jag få skjuta in att jag älskar Friday Night Dinner!). Gillar jag då den här samlingen berättelser? Både ja och nej. Det är inget som ger mersmak och får mig att tänka "hoppas det snart kommer en ny bok av Bronett". Men, det är inte heller något som är trist och tråkigt att läsa. Den inledande berättelsen, om Benjamin som stöter på en amerikan som får honom att inse sitt judiska ursprung vilket sedan leder till en slags identitetsresa, har en del rätt intressanta vindlingar och jag tycker om att läsa den. Problemet är väl att jag inte tycker att någon av de andra är lika intressanta och läsvärda. De är ok, varken mer eller mindre och därför är det nog det som omdömet om boken som helhet, med ett litet extra plus i kanten för inledningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.