domaren

Jag håller sakta men säkert på att beta av att-läsa-högen här hemma och igår ägnade jag dagen åt att läsa Domaren av Ian McEwan. En bok som jag spontanköpte på Bokmässan för ett par år sedan efter att ha stannat till vid något monterprogram och blivit nyfiken. 

Domaren i fråga är Fiona Maye som närmar sig sextio år och har ett långt äktenskap i bagaget. Boken börjar med att Fionas make meddelar att han vill ha en affär med en ung statistiker. En passionerad, extatisk kärleksaffär innan han blir alltför gammal. Här skulle man kunna tro att detta blir en skilsmässoskildring med ett antal uppslitande scener staplade på varandra. Så blir det inte. Medan maken berättar om sina planer är Fiona hela tiden halvt fokuserad på sitt arbete. Lagen är hennes allt, särskilt sedan barn uteblivit, och hennes specialitet är familjerätt med moraliska dimensioner och hon har dömt i svåra fall som handlat om såväl skolgång för en ultra-ortodox judisk flicka till huruvida två siamesiska tvillingar skall separeras eller inte. 

Det som är bokens bärande fall är dock det om en ung man som är medlem i Jehovas Vittnen. Han är bara några månader från att bli myndig och svårt sjuk i leukemi. Behandlingen skulle innebär blodtransfusion något som hans och föräldrarnas religion förbjuder. Det blir därför upp till Fiona att besluta om sjukhuset med domstolens hjälp skall kunna behandla honom mot hans vilja eller om hans religiösa övertygelse skall få styra. Det är ett fall med en hel del intressant etiska dimensioner och därför förvånas jag något över hur lite plats fallet ändå får i boken. När det hela är avgjort tappar berättelsen nämligen farten och från att ha varit riktigt briljant periodvis blir den bara vanligt bra. Det gör mig lite besviken, men samtidigt är det kanske petigt för McEwans berättandet håller egentligen hög kvalitet från första till sista sidan och kanske är det en sådan där bok som kommer att stanna kvar i minnet längre än vad jag tror.