gränsen

Gränsen är den första bok av Rikka Pulkkinen som jag läser, men jag skulle absolut kunna tänka mig att läsa flera. Den har något som tilltalar mig både språkligt och i uppbyggnad. Den petige skulle kunna invända att boken spänner över för mycket - för många personer, för många gränser, för många trådar - men jag tycker det är bokens styrka. Det inte alltid som det djuplodande är nödvändigt och i Pulkkinens fall tycker jag att det är det faktum att så mycket tas upp är själva poängen. Berättelsen kretsar kring Anja, Mari, Julian och Anni som på olika sätt hänger samma med varandra och boken rör sig hela tiden kring olika typer av gränser. Det är det som bokens driv, dess livsnerv. Liv och död, förbjudet och tillåtet. ungdom och vuxenblivande, etiskt försvarbar och etiskt förkastligt, trohet och otrohet, lägga sig i eller låta bli, vänskap och ovänskap, förstå eller inte förstå, sluta och inte kunna sluta. I Pulkkinens bok finns allt detta och ännu mer och jag tycker mycket om att läsa den här boken för att den innehåller så mycket och jag hinner tänka så mycket samtidigt som jag inte hinner tänka alls. Se där, ännu en gräns!

Jag tror inte jag säger mer om handlingen, men som ni förstår är det här en bok helt i min smak och en av sommarens hittills bästa läsupplevelser. Skriv nu upp den här boken på era tipslistor! :)