ljuset bakom ögonen

Tommi Kinnunens debut Där vägarna möts gick rakt in i mitt hjärta och jag hade därför rätt höga förväntningar på Ljuset bakom ögonen där vi åter en gång får följa familjen som visade sig ha en hel del hemligheter i Där vägarna möts. Levde då uppföljaren upp till förväntningarna? Nja ... Den har en rätt lång startsträcka och jag har på ett helt annat sätt än i första boken en favoritkaraktär - Helena. Det är i min värld ett minustecken, men det betyder inte att boken i sig är dålig. Den är bara inte riktigt lika bra som debuten.

I Ljuset bakom ögonen är det Helena som är den ena huvudpersonen. Hon är blind från födseln och skickas som nioåring till Helsingfors för att gå i en skola för blind. Det är femtiotal och den som har en funktionsnedsättning blir bemött med en rad fördomar och skolan är i princip lika fördomsfull som resten av samhället och har bestämda uppfattningar om hur de blinda skall bete sig och vilka yrken de kan ha som vuxna. Helena lär sig sakta hanterar storstaden och att orientera sig i den och hemtrakten blir alltmer avlägsen. Hon träffar så småningom Kari, mannen som hon också gifter sig med. Det är dock ett äktenskap som inte skall bli helt problemfritt och det skall också visa sig att både Helena och Kari har hållit en hel del hemligt.

Den andra huvudpersonen är Tuomas, Helenas brorson, som också skall lämna hembygden och flytta söderut, ungefär fyrtio år efter Helena. I Tuomas fall handlar det om en längtan efter att hitta ett sätt att leva där han kan vara sig själv. Hans hemlighet har andra i hans familj brottats med före honom, men tider förändras och  i detta fall är det till Tuomas fördel.

Kinnunen har ett sparsmakat språk och berättar emellanåt närmast fragmentariskt samtidigt som han hoppar friskt i tiden och mellan olika personer. Det funkar oväntat bra, men det kräver samtidigt att jag som läsare verkligen är närvarande i min läsning, något som jag väl får erkänna att jag brottas med emellanåt. Efter en lite långdragen inledning växer berättelsen och jag blir mer engagerade i den. Ser hur dåtid kastar skuggor in i framtiden, hur socialt arv alltid spelar roll, hur den tid vi råkar födas och leva i påverkar våra möjlighet och val. Sådant tilltalar mig alltid. Men, om jag får önska något så är det att Kinnunen ändå överger denna familj nu och satsar på något helt annat. Jag vill gärna läsa mer av honom, men inte nödvändigtvis ännu en del i denna släktkrönika.

(Rec.ex från Norstedts)