dagarna med farmor

Nu har det hänt igen. Jag har läst en fransk bok där det blir tydligt att läsning enbart är för en viss samhällsklass. Jag vet att läsning skiljer mellan samhällsklasser även i Sverige, men det känns inte som att det är riktigt samma tabu om någon i arbetarklassen skulle få för sig att ta upp en bok. (Jag borde väl veta förresten ...) Är det verkligen så vattentäta skott mellan klasserna i Frankrike att det är helt otänkbart att en ur de "lägre samhällsklasserna", särskilt en kvinna, skulle kunna skaffa sig lite litterär bildning? Jag hoppas att ni lite mer frankofilt orienterade kommer att svara att det har varit så, men att det inte är så längre. I Igelkottens elegans av Muriel Barbary är det portvakterskan som smyger med sin läsning och bildning och i nyss lästa Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt är det en "enkel kvinna från bergen" som läst i smyg större delen av livet. Inte ens den avlidne maken anade något.

Bokens huvudpersoner är Jade, en nybliven singelkvinna runt trettio som arbetar som journalist men har författarambitioner, och den åttioåriga farmodern som kallas Mamoune. Mamounes döttrar har bestämt att deras mor inte längre kan bo kvar i sitt hus och måste flytta till ett äldreboende. Jades pappa bor sedan många år utomlands och har inget att säga till om. Jade bestämmer sig, så snart hon får reda på vad som är på gång, för att hämta sin farmor och för att de skall bo tillsammans i Jades lilla lägenhet i Paris. Jade blir den första i familjen som får veta något om farmoderns stora kärlek till böcker och litteratur och i gengäld får farmodern läsa och komma med kommentarer och goda råd angående Jades refuserade bokmanus.

Inledningsvis tycker jag att det här är en alldeles förtjusande bok om två generationer kvinnor som försöker förstå den andras livsvillkor och därigenom komma varandra nära. Det är också nästan rörande när det går upp för Jade att farmodern också är en kvinna som är så mycket mer än enbart någons mamma och farmor. I mitten tycker jag dock att boken tappar tempot och det börjar alltmer bli en "hitta kärleken-roman". Inte riktigt vad jag hoppades på. Mamounes tillbakablickar på sitt liv håller sig dock det bokrelaterade spåret  och även hennes försök att bekanta sig med datorn och internet behåller den litterära anknytningen. Det gör att jag tappar intresset för Jade, men behåller mitt intresse för farmodern och boken blir lite ... skev. Fast trivsam. Ja, trivsam är nog ordet. Om nu en bok kan vara det. :)

(Rec.ex från Lind & co)