Jag lyssnade på ett framträdande av Hans Gunnarsson på Bokmässan och kände mig väldigt lockad att läsa mer av honom för han beskrev sin relation till sina litterära karaktärer på ett så intressant sätt. Han pratade om hur han tog dem på hundra procent allvar och hur den humor som återfinns i hans böcker inte är medveten utan att människan till viss del blir komisk när man beskriver någon med fullt allvar. Jag kan bara hålla med och börjar ni tänka på alla människor i er närhet så tror jag ni också kan nicka instämmande. Det finns något absurt över alls vårt sätt att förhålla oss till livet, vardagen, oss själva, våra relationer.
I novellen Enkelrum möter vi en som efter en rad småorter - Flen, Nässjö, Mjölby - nu befinner sig i Finspång. Han bor på hotell, försöker ägna sig åt research, konstaterar att man lika gärna kan ta livet av sig som att skriva en deckare, strosar runt i stadens park och hamnar i korvkioskens bollhav. Men, det som ger handlingen skruv och obehag är samtalet från hans ex:
"Hallå, svarade han kort, försökte låta som om han inte sett att det var hon som ringde. Men han var inte i närheten av hennes kyla. Vad vill du? sa hon tvärt, krävande, som om det var han som hade ringt henne. Hej, sa han. Är det du? Det räcker nu, sa hon. Det räcker nu. Va? sa han. Det brusade och plingade och skramlade i bakgrunden, som om hon ringde från ett tivoli. Jag vill att du lägger av, sa hon. Jag är i Finspång, sa han."
Jag fastnade för stämningen i den här novellen. För den tomma baren, det folktomma samhället och för beskrivningen av orten i sig. Ännu en liten novellpärla från Novellix!
Ja noveller är bra om man är i en lässvacka, hoppas det går över.
SvaraRaderaJag har en massa böcker här hemma som jag vill läsa så jag hoppas också att svackan snart är över.
Radera