om kort kjol och censuren

Bild från Rabén & Sjögren

I Hammarö kommun har en föräldragrupp utövat påtryckningar mot en skola, ett högstadium, och fått skolan att plocka bort Christina Wahldéns bok Kort kjol. Boken är nästan tjugo år gammal och har använts i undervisning och som diskussionsunderlag på mängder av skolor runt om i landet under lång tid. Jag har själv läst boken och även använt den i undervisning under min korta tid på ett svenskt högstadium. Boken handlar om våldtäkt, närmare bestämt gruppvåldtäkt. Ett hemskt och otäckt ämne, men tyvärr en del av verkligheten. För det händer ju att kvinnor (men även män) blir våldtagna och det händer att unga flickor som i boken också blir det. Det är för jävligt, men det är en del av den otäcka verkligheten. Skall skolan väja för tunga ämnen som våldtäkt? Nej, givetvis inte. Christina Wahldén säger själv så här i en artikel publicerad i Uppsala Nya Tidning:

”Jag är mest förvånad. Det är en sjutton år gammal bok. Och det handlar om åttondeklassare, så det är ju inga småbarn. Enligt BRÅ:s statistik för förra året anmäldes 20 000 sexualbrott, varav 6 700 var misstänkt våldtäkt. Det är väl ett större problem att våldtäkter sker än jag har skrivit en bok om det”

Föräldrarna i Hammarö har bland annat hävdat att boken inte bör användas eftersom det är barn som läser den och att alla kanske inte är mogna för den. Jag tycker verkligen man kan ifrågasätt om 14-åringar är barn i den bemärkelsen att de inte kan läsa en bok om svåra ämnen som våldtäkt. När det handlar om att läsa boken i skolan är det dessutom kopplat till möjligheten att få diskutera och ventilera och bli medvetna om underliggande strukturer som gör att vi dömer och agerar på vissa sätt. Kort kjol är en bok som mer än väl fyller detta syfte och att censurera den väcker farhågor om vilka andra böcker som kan komma att censureras i framtiden till följd av föräldrars påtryckningar. Vilka fler ämnen är för obehagliga för att skolan få prata om dem? Vi bör alltid vara vaksamma när det kommer till censur och skolan måste våga stå upp för sin undervisning. Det är i skolan de pedagogiska valen skall göras, inte i föräldraforum av olika slag.

Personligen kan jag inte låt bli att fundera på om inte detta mer är ett uttryck för föräldrarnas intensiva längtan och förhoppning om  skydda sina tonåringar från allt som är hemskt i världen. Detta är enligt mig kontraproduktivt. Världen är ingen trygg och harmonisk plats och tonåringar måste få möjligheten att prata om stora och svåra ämnen. Om eleverna inte får möjlighet att göra det i skolan, och föräldrarna uppenbart är för rädda för att ta i ämnet – vart skall ungdomarna då vända sig med sina frågor? Att läsa en skönlitterär skildring med efterföljande samtal och fördjupning av olika slag är långt mycket bättre än att vara hänvisad till kvällspressens tidningsartiklar på nätet, kompisarnas vilda fantasier eller diskussionstrådar på Flashback.

(Vill du läsa boken och själv bilda dig en uppfattning har förlaget Rabén & Sjögren, med anledning av det som inträffat i Hammarö, lagt ut den som kostnadsfri e-bok. Applåd för det!)