kvarnstenen

Mitt första möte med Margaret Drabbel blev boken som räknas som en feministisk klassiker, Kvarnstenen. När jag läste att Modernista skulle ge ut några av Drabbels böcker hade jag ingen kännedom alls om författaren och att Kvarnstenen givits ut redan 1965. Att det alltså var frågan om ett nytryck, eftersom boken gavs ut redan på 60-talet även i Sverige, var jag helt ovetande om. Jag erkänner att när detta gick upp för mig falnade mitt intresse en aning och boken blev liggande. Jag tänkte att den skulle vara gammal och daterad. Ibland dömer man för snabbt och har förutfattade meningar, för när jag väl tog tag i läsningen var det enbart en positiv överraskning. Det här är riktigt bra litteratur! Välskriven och med mening i berättelsen, men samtidigt lättillgänglig och stundtals till och med rent humoristisk. Det är sådant som bara de riktigt skickliga författarna lyckas med!

Bokens huvudperson är den unga litteraturstudenten Rosamund Stacey som sliter med sin avhandling om 1500-talslitteratur och som efter ett enda intimt möte med vännen George upptäcker att hon blivit gravid. I 60-talets London är det ingen självklarhet att en ogift kvinna skall behålla sitt barn och Rosamund gör också ett abortförsök som i det närmsta är komiskt beskrivet av Drabble. Rosamund bestämmer sig därefter för att behålla barnet och lyssnar inte på alla välmenande människor som anser att det enda rätta för såväl henne som barnet är att barnet adopteras bort direkt efter födseln. Jag närmast förfäras över det brev hon får av sin syster och inser att med dagens ögon är det helt galet att argumenterar för bortadoption på det sätt som systern gör, men när boken kom ut i mitten av 60-talet var Rosamunds inställningen troligen mer chockerande. Rosamund har, till råga på allt, inte minsta tanke på att gifta sig bara på grund av situationen och hon tänker dessutom inte tala om för George att han är far till hennes barn och därmed inte heller kräva honom på någon ekonomisk kompensation. Hon skall reda detta på egen hand.

Det är, som ni förstår, en för sin tid mycket egensinnig huvudkaraktär vi möter i Drabbles bok. Rosamund har inledningsvis en slags relation med två män, båda medvetna om varandra. Hon bor ensam i en våning som hennes föräldrar låter henne bo gratis i medan de är i Afrika. Hon har det knappt ekonomiskt men tar ändå inte någon hyra av sin inneboende, författaren Lydia. Rosamund är en märklig blandning av kapabel och handfallen. Hon är en intelligent kvinna, flitig student och hon fattar stora livsavgörande beslut utan att blinka, men samtidigt har hon ingen aning om hur hon skall göra så enkla saker som att hitta en läkarmottagning. Jag tycker mycket om Rosamund och det sätt som Drabble låter henne växa fram på sidorna. Det är i mångt och mycket som att möta en riktig person med en barndomsberättelse och en familjesituation som blir glasklar och förklarande utan övertydlighet. Att Drabble dessutom placerat Rosamund i en samhällskontext med klassperspektiv och synen på ogifta kvinnor bidrar ytterligare till bokens styrka.

Ja, det finns egentligen massor mer att säga om den här boken men jag nöjer mig så här och uppmanar alla som blivit det minsta nyfikna att läsa boken. Den är allt annat än gammal och mossig, det är bara riktigt bra läsning.

(Rec.ex från Modernista)