gustavs grabb

Det är ytterst sällan jag tar mig an en självbiografi, men Leif GW Persson är en favorit i tv-rutan och därför kunde jag till slut inte låta bli att lyssna på hans självbiografi - Gustavs grabb. Och visst är Leif GW på många sätt just Gustavs grabb! Gustav är pappan som han går hand i hand med som liten grabb, pappan som ställer upp för sin Leif i all lägen och som utgör motvikten mot Leifs mamma. Gustav är pappan som tycker att Leif skall "kostas på", som vill att Leif skall gå på läroverk och bli ingenjör. Det är en fin, men inte överdrivet sentimental, skildring av en far. Modern är det en annan sak med. Leif GW beskriver sin mor som en kvinna som ofta är sjuk och ju längre fram i livet vi kommer förstår vi som läsare att hon nog var, om inte sjuk, så i alla fall en förbittrad kvinna. Det finns också svek inblandat som Leif GW aldrig kan förlåta henne. Jag lägger ingen värdering i om han gör rätt eller fel i det läget för vad vet vi om en människas liv och känslor egentligen? Min egen familj och släkt är också begåvad med den här typen av relationer och jag vet därför hur komplicerat det kan vara.

Det här är i mångt och mycket, förutom en biografi över Leif GW Perssons liv, också ett porträtt av samhället och kanske allra mest en skildring av en klassresa. Från arbetarklassen med hemmet på fel sida Odengatan till ekonomiskt oberoende i det stora huset på den fina adressen. Om hur vilsen man kan känna sig efter en klassresa spikrakt uppåt. Rötterna och barnahjärtat i de enkla villkoren och livet som sedan skall utspela sig i den finare kretsarna bland nyinköpta antika mattor och med många bestick vid middagarna. Det är inget oproblematiskt med klassresor och det har många fler än Leif GW vittnat om. Jag själv har bara tagit steget från arbetarklass till medelklass, men till och med ett sådant förhållandevis litet steg är också förenat med vissa drag av rotlöshet. Kanske bidrar det till min positiva inställning till den här boken.

Jag tyckte verkligen om den här boken och att Persson låter barndomen och uppväxten får ta så mycket plats. De delarna är klart mer intressanta än Geijeraffären, karri ären och fruarna och de är också skrivna med mer hjärta och känsla, i alla fall upplever jag det så. Leif GW:s speciella sätt att tala lyser även igenom i bokens text och det gör den levande. Trots att det är Peter Andersson som (på ett alldeles lysande sätt) läst in boken är det ändå som om man kan höra Leif GW:s egna, lite mumlande, röst emellanåt. Det gillar jag extra mycket!