avd. för grubblerier

Jag säger det på en gång: jag sträcklyssnade! Egentligen behöver jag inte säga mer än så. Ni fattar att jag var fast; indragen i något som är så annorlunda att det inte går att sluta lyssna. 3 timmar och 25 minuter tar det från första till sista rad och jag lyssnar närmast andäktigt hela tiden. 

Det är en berättelse om en kvinnlig författare som gifter sig, får ett barn som får kolik, det är löss och möss, oavslutade romaner, funderingar på lycka, otrohet och äktenskap i gungning, terapisessioner, drömmar om landet och en hund. Det vanliga tänker ni. Det är det inte! Jenny Offills bok Avd. för grubblerier är skriven på ett sätt som inte liknar något jag läst tidigare (som som säkert framstår ändå tydligare om man faktiskt ser boksidorna framför sig). 

Det är inte en kronologiskt berättad historia utan istället är den helt sönderbruten och berättade genom att korta, fragmentariska stycken fogas till varandra. Berättelsen hoppar i tid, i sammanhang, i tanke. Jag älskar det! Det är lite som att befinna sig inne i någons hjärna, eller kanske rent av sin egen hjärna. Ni vet, man börjar tänka på något, kommer på något annat, hamnar på stickspår, återvänder till det man tänkte på från början. Mitt i byter Offill dessutom berättarperspektiv. Jaget, den icke namngivna kvinnan, blir Hustrun som just har upptäck mannens utomäktenskapliga relation. Genom hela boken citeras och de stora filosofiska tänkarna, vetenskapliga artiklar, populärvetenskapliga notiser och en och annan "bön" riktas till Rilke. 

Mer än så kan jag inte beskriva Avd. för grubblerier. Det är en bok som bör upplevas. Upplev den!