vad milo såg

Första utlästa boken denna påsk blev Vad Milo såg av Virginia Macgregor. Genremässigt vet jag inte riktigt vart den hör hemma. På Bokus står den som skönlitteratur, men jag tänker att den lika gärna skulle kunna klassas som ungdomsbok. Allåldersbok, kanske?

Boken handlar om Milo, en nioåring pojke som lider av retinitis pigmentosa som gör att hans syn blir allt sämre och när vi kliver in i berättelsen ser Milo världen genom ett litet titthål. Det gör dock inte att han inte ser världen för vad den är, snarare är det så att Milo inte missar någonting alls av vad som pågår. Milo bor tillsammans med sin mamma och sin gammelfarmor Lou och Milos pappa har stuckit till Dubai med sin slampa (bokens ordval, inte mitt). När Lou blir alltmer dement placerar Milos mamma henne på vårdhemmet Förgätmigej, men Milo upptäcker snart att allt inte står rätt till på hemmet. Han försöker få de vuxna att lyssna och få dem att förstå att de gamla behandlas illa, men ingen vill lyssna. Den enda som tycks förstå läget är kocken på vårdhemmet, en syrisk flykting vid namn Tripi. Tillsammans med Tripi, och med sin sällskapsgris Hamlet som ständig följeslagare, gör Milo allt för att avslöja förhållandena på hemmet och för att få alla att se vilket hemsk föreståndare syster Thornhill är.

Jag är väldigt kluven till den här boken. Den tillhör de där charmiga berättelserna som man egentligen bara skall älska, men jag gör inte riktigt det. Milos kamp är fin, Milo är en god människa och grisen är ett charmigt inslag. Karaktärerna är trovärdiga, men ändå hinner jag trötta på dem alla, inklusive Milo. När det gäller Milo hinner jag till och med bli irriterad på honom ett antal gånger. På vissa sätt är han smart och rolig, men samtidigt är han ett barn och tjurar över saker på ett sätt som bara barn gör. Det blir tröttsamt. Boken är också i längsta laget för det är ju redan från början givet att det kommer att sluta bra och då hade jag uppskattat ett högre berättartempo. Dessutom kommer jag på mig själv med att tänka att boken kommer att bli en charmig familjefilm och det är aldrig ett gott tecken. Men, med det sagt så är det väl inte direkt en dålig bok, den är bara lite för mycket och alldeles för lång och kanske att jag har läst lite för många lättsmälta feelgoodromaner på sistone.